Header Image - SUB 9

Mot nya drömmar och mål

Bakåt

Säsongen 2018 är i och med gårdagens tävling, Linas mil nu avslutad. Jag är glad över att ha avslutat på hemmaplan med en seger och en tid på milen under 40 minuter (39:53). Tävlingen var den tionde och sista i Julita triathlon klubbtour som sträckt sig över hela året. Touren består av vardera två tävlingar i simning, cykel, löpning, duathlon och triathlon. Jag lyckades medverka vid samtliga lopp och kunde kamma hem segern i fem av dem. Jag fick också glädjen att stå som totalsegrare för tredje året i följd!

IMG_0874

Förutom segern i klubbtouren blickar jag tillbaka på några andra tävlingsmässiga höjdpunkter under året.

  • I Örebro halvmaraton vann jag motionsklassen med nytt personbästa, 1:25:46.
  • I Europeiska mästerskapen i Ironman 70.3 i Elsinore placerade jag mig på sjunde plats i M35 med en tid under 4:20 (4:19:39). Jag hade bästa cykeltid i klassen.
  • I Flen triathlon sprint slutar jag tvåa blott fem sekunder efter vinnaren.
  • Ironman Kalmar på ny personbästa tid (9:14:07) och kvalificerad till Ironman World Championship på Hawaii.
  • Seger i Julita Duathlon på ny rekordtid.
  • Ironman World Championship på Hawaii. Naturligtvis det största i min idrottskarriär.IMG_0864

Efter målgång i Örebro halvmarathon

Framåt

Efter den korta tillbakablicken kommer nu tankarna om framtiden. Frågan har kommit många gånger efter Hawaii, vad händer nu när du uppnått det största inom sporten? Ska du lägga av?!

Även om Ironman på Hawaii var den stora drömmen så har kärleken till triathlon varit den stora drivkraften och jag hade aldrig lyckats uppnå mina drömmar utan att älska träningen. Det är klart, frågar du mig när klockan ringer klockan 05:00 inför löpträning en snöig januarimorgon så älskar jag ingenting men i sin helhet vill jag verkligen ha träningen i den här formen i mitt liv. Självklart vill jag fortsätta satsa på triathlon men det är ingen självklarhet och inte alls enkelt när man är en del av en familj. Träningen måste fortsatt anpassa sig till livet och inte tvärtom.

Jag är beroende av tydliga målsättningar som drivkraft för min träning. Det råder ingen brist på drömmar och jag har formulerat en tydlig bild av vad jag vill uppnå inom triathlon och Ironman i framtiden.

  • Ironman SUB9 – Genomföra en Ironman under nio timmar. Något som endast 68 svenskar har lyckats med. (Källa: ironmanstatistik.se) 
  • Topp 3 – Att placera mig på podiet i Ironman och Ironman 70.3.
  • Kvalificering till Ironman World Championship 2020.
  • Tio Ironman – Att ha genomfört tio stycken Ironman.

Mina målsättningar är sårbara då flera av dem är beroende av opåverkbara faktorer såsom tävlingsförhållanden, motståndare etc. Jag har därför en stor förståelse för att mina mål kan omkullkastas utanför min kontroll. Att Hawaii hamnade på önskelistan stod klart ganska snart efter årets tävling. Det var så häftigt och något som vi verkligen vill göra om. Det är inte realistiskt att satsa på en ny kvalplats och resa 2019 men om två år skulle möjligheten kanske kunna finnas igen. Kommer jag tillbaka så är det all in som gäller, då reser jag dit för att pressa mig till det yttersta utan respekt för alla yttre omständigheter. Som jag brukar säga, då får det bära eller brista…

Utifrån mina målsättningar har säsongen 2019 planerats enligt följande:

  • Ironman 70.3 Elsinore – Tävlingen 2018 var en fantastisk upplevelse men motståndet tufft då det var Europeiska mästerskapen. Nu ska jag tillbaka till en bana jag känner med förhoppning om en ännu bättre placering!
  • Ironman Tallin – I jakten på snabba tider utmärker sig Tallin statistiskt sett utifrån årets tider. Närheten tvärs över sundet och tiden på året gör Tallin till ett utmärkt val.
  • Ironman Barcelona – Här var jag 2017 och älskade tävlingen. Tävlingen utgör kval till 2020 och i kombination med att den är snabb blir den väldigt attraktiv bland dem som jagar Kona-biljett.

Nedan visas jämförelsen mellan Tallin, Kalmar och Barcelona sorterat på de 10 % snabbaste 2018.

IMG_0851

Fokus under nästkommande säsong kommer att ligga på att utveckla min simning och löpning. Simträningen försvåras dock av att den lokala simhallen är stängd för renovering ända fram till sommaren. Därför tvingas jag resa till granorterna för att kunna simträna. Till min glädje har jag fått plats i en träningsgrupp i Stockholm en dag i veckan under ledning av simgurun och landslagstränaren, Mikael Rosén! Det kommer naturligtvis också att käka tid i och med resan men det känns väl investerat!

I drömmarna kring utveckling finns ett träningsläger utomlands under våren samt ett löpband för att enklare kunna få till ”hemmaträningen”. Vad ekonomin kring denna kostnadskrävande sport tillåter återstår att se. Helt klart är att jag drömmer om nya medaljer, nya upplevelser och nya framgångar.

Racerapport – Ironman World Championship Kona

Det känns så konstigt, som att allting bara var en dröm och att ingenting av det har hänt på riktigt. Så lät det i bilen när vi lämnade Arlanda på väg hem efter över 30 timmars resande. Kanske gjorde tröttheten att tankarna bara snurrade i huvudet men det känns fortfarande helt ofattbart att nu få skriva tävlingsberättelsen om världsmästerskapen i Ironman på Hawaii!

Den här berättelsen börjar när legendaren inom Ironman, Paul Kayne säger att han får gåshud där han står på scenen i Kalmar tennishall och ser min familj gråta av lycka efter att mitt namn ropats upp bland de kvalificerade till Hawaii. Den efterföljande bilresan hem från Kalmar blev den bästa i mitt liv. Hela min familj hamnade i något märkligt chocktillstånd när det började sjunka in att en många år gammal dröm nu skulle gå i uppfyllelse! Vi skulle till Hawaii!

IMG_5807

Snart nog ploppade alla frågor upp, resa, boende, ledighet från jobb och skola, hyrbil, försäkringar, hundvakt, packning och inte minst finansieringen. Det sistnämnda blev en historia för sig som jag återkommer till senare. Därtill fanns alla tävlingsspecifika frågor såsom regler, val av utrustning, klimatet etc.

Under de kommande åtta veckorna föll bitarna på plats och vi hamnade till slut på nivån om vilken solskyddskräm som var bäst och vilka flaskhållare jag skulle använda på cykeln. Perioden mellan Kalmar och Kona bestod också av en hel del träning. Efter en lång säsong med fokus på Ironman i Kalmar var det inte helt lätt att knyta skorna igen och ladda om mentalt för ett nytt tufft block men jag stod inför VM och det fans inga ursäkter för att inte göra jobbet fullt ut.

Träningen gick bra, jag gjorde jobbet men så två veckor innan tävlingen hände det som inte fick hända. Under ett löppass uppstod smärta i vaden och jag tog det säkra före det osäkra och avbröt passet. Några dagar senare gjorde jag ett nytt försök och fick ont direkt. Till sjukgymnasten som satsade sina slantar på en ruptur (bristning). Jag hann med några laserbehandlingar och blev rekommenderad vila från löpning fram till tävlingen och sedan hoppas på det bästa.

”Du kan springa, det kommer att göra ont och frågan blir hur länge du kan stå ut med smärtan”

De orden lugnade mig. Min främsta styrka som triathlet ligger varken i simning, cykling eller löpning utan i det mentala, jag är som bäst på att just stå ut med smärta… Normalt sett rekommenderas några veckors vila och sedan rehabträning. I mitt fall byttes rehab mot Ironman. Inget optimalt läge direkt men bara att acceptera. I värsta fall får jag krypa 4,2 mil…IMG_0037

Tävlingsdagen brukar kallas ”raceday” så avresedagen kan väl kallas ”resday” (trumvirvel). Uppstigning i båda fallen var 04:00, resan var tre gånger längre än vad racet brukar vara men utmattningen vid målet var nästan densamma. Nu hade jag nio dagar på mig att acklimatisera mig, bli vän med värmen och lära känna banan. Det vackra blågröna havet var dock inte särskilt intresserad av att lära känna mig, vilket jag blev varse första morgonen. Iförd mitt nya swimskinn, simmössa och glasögon kom jag ståtligt promenerande längs med sandstranden inför första träningspasset. Jag känner mig cool, lägger på lite extra stoneface och märker hur folk vänder sig om och tänker ”där kommer en Ironman”. Jag viftar lite med armarna som jag har sett att simmare gör innan tävling, jag fäller ner glasögonen och fötterna möter det varma saltvattnet. Hela stranden har stannat, han är här nu och vi ska få se honom kasta sig i havet…

DCIM100GOPROGOPR1703.

PANG! Smärtan i höger fot får mig att falla bakåt och landa på rumpan. Jag lyfter snabbt foten ovanför vattenytan och ser till min fasa hur stora svarta taggar sticker ut från tårna!

För läsare under 25: WTF?!?!?!

För läsare över 25: Vad i helvete?!

Under ytan skymtar jag en taggboll stor som en fotboll (ev. något mindre). Han heter Herr Sjöborre och han väser att jag inte är välkommen i hans hav. Förnedringen är total när jag sitter på botten och sköljs över av vågorna samtidigt som jag febrilt försöker få bort taggarna vilket visar sig omöjligt då de har några slags hullingar. Tårna blir blåa och ridån går ner. Ska det sluta såhär, innan det ens har börjat?! För att återupprätta någon slags värdighet och strandens respekt kastar jag mig på nytt i vattnet, noga med att inte nudda botten och kan genomföra mitt första simpass med värkande fot.

Dagen efter var det dags för andra simpasset och nu i betydligt mer avancerad form. Det var dags för Ironman Ho’ala Training Swim. En riktigt seriös träningstävling där man simmar tävlingsbanan exakt en veckan innan starten i det riktiga loppet. Jag var trött och sliten efter resan men tävlingen var en värdefull upplevelse inför vad som väntade. Jag simmade på blygsamma 1:11:50 och placerade mig på 334 plats av 660 deltagare vilket inte var viktigt men tiden gav mig en uppfattning om vad jag kunde förvänta mig under tävlingen.

IMG_0104

Senare samma dag gjorde jag cykelpremiär och fick för fösta gången uppleva Hawaiis berömda hetta. Att använda ordet ”värme” känns så klent på något sätt och ”hetta” beskriver klimatet bättre. Vägarna fullkomligt kryllade av cyklister och man kunde nästa tro att det pågick en tävling varje dag. Dagen efter körde jag långpass och begav mig till Hawi på norra delen av ön och vändpunkten på för cykelbanan. Det var balsam för tävlingsnerverna att få uppleva större delen av cykelbanan och smaka på både hetta, vindar och backar.

DCIM100GOPROGOPR1718.

DCIM100GOPROG0051766.

Raceweek var här och mina personliga höjdpunkter var registreringen, Ironkids, Nationsparaden, Pre-racemöte och incheckning. Här kommer en kortfattad sammanfattning:

Registreringen – Allting kring hela tävlingen var så proffsigt och registreringen var inget undantag. I ”vanliga” Ironman tar den delen två minuter, här var det en process i fem steg som avslutades med en äldre dam vid utgången som med en plastfot visade hur tidtagnings chipet skulle fästas runt vristen. Då ska man komma ihåg att alla deltagare har gjort minst en men förmodligen många fler Ironman tidigare och har rätt bra koll på det mesta. Jag tycker att den detaljen var signifikativ för hela evenemanget, ingenting lämnades ut slumpen!

IMG_0272

IMG_0273Ironkids World Championship – Självklart fanns chansen för alla kids att få tävla på samma plats som de stora och båda mina två tjejer tog chansen. Lika proffsigt som allt annat med bodymarking (tatueringar med startnummer), uppvärmning med några av proffsen, målgångsbuffé och såklart fina medaljer. Dessutom ett system där endast en registrerad person kunde hämta ut barnen efter loppet så att de inte riskerade att komma bort.

Nationsparad – En parad genom centrala delen av Kona där man går tillsammans med sitt land. En trevlig upplevelse och kul med lite nya bekantskaper bland andra svenska deltagare.IMG_0335

Pre-racemöte – Föranleddes av en bankett som jag hade valt att avstå från men tillsammans med Marie och ytterligare en svensk deltagare var vi tidigt på plats och fick uppleva en del av den. Storslaget och pampigt men ingen ny information för den som var påläst vilket de flesta nog var.IMG_0426

Incheckning – Fantastiskt hur Ironman har lyckats göra en happening av att deltagarna lämnar in sin cykel och övrig utrustning. Under dunkande musik, med speaker och omgivna av publik går deltagarna med sina prylar mot växlingsområdet och när det dök upp proffs eller andra intressanta personer fick dessa gå upp på scen och bli intervjuade. Jag gick fram och tillbaka flera gånger men de måste ha missat mig… Alla får en personlig funktionär som följer med under hela processen och lugnt går igenom allting. Man blir snabbt svettig i den gassande solen och inte blev det bättre när jag skulle tömma ur lite luft ur däcken för att de inte ska svälla i värmen och spricka. Med ventilförlängare krävs det något smalt att sticka ner i ventilen för att lufta den och det fanns INGENTING smalt i hela Kona! Till slut fick jag syn på säkerhetsnålen i funktionärens namnbricka. Med våld, mot nålen alltså och tålamod lyckades den bli hyfsat rak och däcket kunde till slut luftas. Med en lättnadens suck gick luften även ur mig, nu var allting på plats och jag var redo för race! Jag hann också med att träffa resten av deltagarna från Uperform Coachning. IMG_0436IMG_0438IMG_0440Julie, Måns, Patrik och jag. 

RACEDAY – Nog pladdrat om sjöborrar och ventilförlängare! Nu är det Ironman World Championship och jag var där. Jag låg i vattnet och guppade som en liten kork bland 1700 andra manliga amatörer. Innan oss hade proffsen startat och senare skulle kvinnliga amatörer ge sig av. Pga alla deltagare så kom jag sent i vattnet och hann precis simma fram till startlinjen innan kanonen gav ifrån sig en öronbedövande knall. Jag hann ändå stanna till stunden och fånga ögonblicket. Jag är här nu, tillsammans med de bästa i världen…IMG_0489Jag är där till vänster i blå mössa

Och att jag var där blev väldigt många varse om eftersom de använde min kropp som bongotrumma. Men trots att det var så trångt tyckte jag att det var respektfullt och ingen trängdes i onödan om man kan säga så. Jag hade placerat mig långt till vänster i starten och fick därför dra mig åt höger mot bojarna för att komma nära högersvängen vid vändpunkten. Vid träningstävlingen en vecka tidigare upplevde jag att första halvan av simningen gick väldigt trögt. Nog för att jag var trött då men kanske var det också andra strömmar för nu gick det lättare och jag blev förvånad när jag snart såg båten som utgjorde rundningsmärke. Jag försökte hitta bra fötter att drafta på men fick bara till det i korta stunder och fokuserade istället på bra teknik och ett jämnt tryck genom hela simningen. Det gick bra och jag kände mig nöjd när jag kom till trappan upp mot piren och växlingsområdet. Klockan visade 1:08:05 vilket var fyra minuter snabbare än veckan tidigare! I klassen M35 låg jag nu på placering 161/230.IMG_0577IMG_0531IMG_0507Växlingen till cyklingen gick bra och nu satt jag på sadeln med bra känsla över att simningen, som är min minst bästa gren låg bakom mig. Banan inleds med en kort sväng genom samhället och redan från början var det väldigt trångt. Min simtid ligger precis på medianvärdet vilket innebär att väldigt många går ut samtidigt som mig. Snart kommer vi ut på Queen K highway men även om vägen blev större så bestod trängseln. Jag fokuserade på kontroll och tog inga risker med omkörningar utan tillät mig hålla lägre fart. Jag intalade mig om att jag sparade energi inför resten av loppet och försökte att inte bli stressad när jag inte lyckades passera. Tyvärr fick jag bevittna stora klungor som inte gjorde tillstymmelsen till försök att köra rent. Till min glädje såg jag hur mist 20 deltagare stod i kö till första straffboxen efter att ha fått blått kort för drafting!IMG_0514IMG_0521IMG_0492 IMG_0585

Eftersom jag inte lyckades ligga i tävlingsfart blev första halvan av cyklingen enkel. Efter vändningen vid Hawi blev det lite bättre och mer utrymme för egen fart. Jag kände mig stark och kunde börja ligga på lite. Jag hade ändrat lite på min energiplan och även om jag testat den på träning några gånger så kände jag mig inte helt säker på att den var rätt. Det fungerade perfekt och både kropp, knopp och mage var med mig!IMG_0429Energiplan

Vindarna var för dagen gynnsamma och hettan som jag nu blivit bekant med var överkomlig! Jag återvände till Kona efter 4:51:14 och hade avancerat 25 placeringar. Cykelbanan är snabb, jag har en bra cykel och är en stark cyklist men kom inte riktigt upp i kapacitet. Jag hade stor respekt för banan och klimatet samtidigt som att trängseln hämmade mig. Men jag kände mig stark inför löpningen och kanske var cyklingen helt perfekt trots allt?IMG_0488 IMG_0490

Även T2 gick bra och totalt tog jag fyra placeringar i växlingarna.

Målet var att genomföra loppet, ingenting annat var viktigt och nu när jag var ute på löpningen kom känslan att det här kan gå vägen. Nu är det bara upp till mig och min kropp och jag är inte beroende av teknisk utrustning som cykeln. Även om medaljen var det enda viktiga så kunde jag inte låta bli att spekulera i SUB10, att gå i mål under tio timmar. En snabb koll på klockans totaltid som visade 6:08. Jag hade alltså 3:52 på mig att springa ett marathon för att komma in under tio!

Sen var det det där med vaden… Jag hade inte löpt på två veckor så hur skulle den nu svara när jag sa att det är dags för ett marathon?! Det tog exakt 4 minuter och 37 sekunder. Då passerade jag första kilometermärket och vaden sa ”tack för kaffet”…

Jag som höll ihop loppet så bra, nu skulle jag få promenera ett marathon. Hur lång tid kunde det ta? Hm, om jag håller sex km/timme, då blir…… Nej, nu är det VM på Hawaii! Jag har inte tagit mig hit för att gå en promenad! Min familj står vid sidan, där hemma håller vännerna tummarna, världen tittar på, nu får det göra ont en stund!IMG_0499

Första delen går genom samhället, det är byggnader och vegetation längst med sidorna, solen står som högst på himlen och luften står stilla. Det är så fruktansvärt varmt!! Banan är lätt kuperad men det känns som Abborrbacken varje gång. Jag som från början var så stark, nu efter bara några kilometer är jag rejält sliten. Jag klarar smärtan i vaden men jag känner att jag tappar spänsten i löpsteget. Vätskekontrollerna innehåller allt man kan drömma om och jag dricker cola, stoppar isbitar innanför dräkten och sköljer mig med våta svampar. Varje kontroll blir som en oas i öknen och jag börjar ta mig ut ur samhället. Jag vet att familjen ska stå där någonstans och blicken flackar febrilt längs med sidorna bland alla tusentals skrikande suporters.IMG_0480

De har valt den strategiskt bästa platsen på hela banan, mitt i en brant och lång uppförsbacke precis innan banan fortsätter på motorvägen. Hela kroppen vill stanna här en stund, växla några ord och investera 20 sekunder i mental energi. Min fru Lina är inte alls med på den planen utan unnar mig en puss innan hon knuffar mig framåt igen och skriker åt mig att springa! Även om jag inte fick full tank så var det tillräckligt för att ånga på och jag kommer ut på motorvägen. För första gången på löpningen känner jag lite vind i luggen men solen fortsätter att bränna skoningslöst. Snart möter jag vad som inom några minuter ska bli världsmästare på ny rekordtid, Patrick Lange! Jag ropar ”Keep going Patrick!” Han ropar ”Keep going Mikael!” Nej, det gjorde han inte… Men en häftig upplevelse att dela bana och upplevelse med denna man som skrev in sig i historieböckerna denna dag som först under åtta timmar!IMG_0494

Mitt fokus ligger nu på framåt och nästa vätskekontroll. Jag öser på med vatten och is och känner verkligen hur jag får nya krafter när kroppstemperatur sjunker några grader! Jag sysselsätter mig som vanlig med att räkna och efter halva löpningen har jag över två timmar till godo för att klara SUB10, det ska gå! Jag har utnyttjat special needs vilket innebär att jag har fler energi gels som väntar i en påse vid 27 km. Vid det här laget har jag kommit fram till den tuffaste och mytomspunna delen av löpningen som kallas Energy lab. Här står luften stilla igen, det är hett, jag är trött och min sista gel tog slut för 30 minuter sedan. Jag får min påse och trycker snabbt i mig energi. Nu siktar jag på 30 km, nedräkning en km i taget. Därefter 32,2 km, då är det bara en mil kvar att springa. Jag har tiden på min sida, håller jag samma tempo landar jag på 9:45-9:50. Men en mil är långt vid det här laget…IMG_0505Den hängande buken består av isbitar 🙂 

Skorna är genomvåta efter allt vatten jag hällt över mig och jag känner hur blåsorna växer. Vaden som just nu är inne på sin sjunde påtår påminner mig om att jag har ett halvår med rehab som väntar. Solen har bränt mig på allt som inte är täckt och jag tänker att det kommer att svida i morgon. Men vem bryr sig om morgondagen, det är nu det gäller! I samma fart återstår 50 minuter innan medaljen hänger runt halsen. Mina mentala kort förbrukas på löpande band samtidigt som slutet av motorvägen närmar sig. Jag tänker att sista biten är gratis, genom samhället som kokar, inte bara av hettan utan hela atmosfären. Egentligen är det inte sju kilometer kvar utan alltså bara fem! En sista energi gel, bort från motorvägen och mot målet!

Bara några kilometer kvar nu, det kommer att gå vägen! Jag höll ihop hela loppet, jag kommer att klara Ironman World Championship och jag kommer in under tio timmar! Sista kvarteren innan Aliʻi Drive och målrakan. Där är den, röda mattan med alla nationers flaggor på sidorna tillsamman med alla skrikande supportrar! Där är de, min familj! Vi gör high five, jag får en Sverige flagga i handen och springer vidare mot målportalen. Jag kastar en blick ut över havet och simbanan där jag startade för knappt tio timmar sedan. Jag tar ett djupt andetag, höjer armarna och kliver över mållinjen…IMG_0497IMG_0524

Speakern ropar ”From Sweden, Mikael! You Are an Ironman!”

Klockan visar 9:47:02 efter en löpning på 3:40:56. Jag plockar ytterligare elva placeringar under löpningen och slutar på 124.e plats i M35-39.

——————————————————————————————————————————

Jag hade en dröm och ett mål, att genomföra Ironman World Championship på Hawaii. Drömmen har gått i uppfyllelse och målet är uppnått! Vi har slitit hårt för det här, jag och min familj. Det har krävts en stor insats och stora uppoffringar men det var värt allting!

Jag har redan fått frågan från flera håll om vad som händer nu när det största målet är uppnått, kommer jag att sluta? Svaret är enkelt, jag har bara börjat! Det finns en plan för säsongen 2019 och nya mål är uppsatta. Mer om det kommer i nästa inlägg.

Inledningsvis skrev jag om finansieringen och här blir listan lång över alla som jag är skyldig ett stort tack för att ni har hjälpt mig att förverkliga min dröm! Först mina sponsorer:

ICA Maxi Katrineholm 
Silver och Stål 
Hyreshuset Katrineholm 
XL-Bygg Ålsäter 
Eskilstuna cykeldepå 
Tweeler Bikes 
Ninas fotstuga 
Sjögrens trafikskola
LÅ Massage
Mamma, pappa, Yngwe och Kristina
Stort tack till min förening Julita GoIF! För exakt 25 år sedan var jag med och vann serien i fotboll med Julita GoIF. Idag är jag oerhört stolt över att ha representerat min förening i VM på Hawaii! På bilden syns också föreningens ordförande Peter Hjelte som har haft en stor del i stödet till mig. Tack Peter! 
IMG_5860
Stort tack till mina vänner Klas Berlin och Daniel Eriksson som organiserade en insamling och tusen tack till alla er som bidragit:
Emma Gustavsson och Robin Fredriksson 
Åsa Strandberg
Per-Johan Alexander Hjelm och Lena
Victoria Jonsson
Kristina Svedberg
Siv och Jan-Erik Eriksson
Tina Palm
Gunvor och Kjell Persson 
Malin Jakobsson och Andreas Nyman
Chatarina Åberg Karlsson
Anna Knutsson
Cecilia Journath Pettersson
Clas Pettersson
Johanna Frolund
Pär Skoog och Ulrika Flink-Skoog
Rikard Fursjö
Philip Lenekrantz och Emma Gustavsson
Torbjörn Gårdestig
Klas, Madde och Love Berlin
Sofia Pettersson
Moa Wahlgren
Tina Krantz
Robert Carpman
Magnus Andersson
Anna Svedberg
Emma Krantz
Mattias Sandberg
Jeanette Carpman
Malin Andersson
Anette Andersson
Mattias Andersson
Mikael Mählström
Klas Bringert och Anna Löwegren
Ulf Wärn
Kristina och Robert Krig
Marcus Pettersson
Jeanette Rubensson
Monica Hjelte-Eklund
Inger Karlsson 
Monika Karlsson
Marie Edqvist 
Holger Pfreim
Patricia Blomqvist
Pernilla och Viggo Pfreim
Ulla Pettersson
Magnus Andersson
Nina Van Glabbeek
Roland och Ann-Marie Berglund
Andreas Assermark 
Pontus Bjurling
Giesela Meinhold
Olle, Pelle, Kalle, Majken, Märta och Jill Pettersson
Dala och Sandra
Tomas och Veronica Tovered 
Erik Liljecrantz 
Stig och Anita Gustavsson
Tack också till Tim Nordlöf och Mikael Karlsson för lån av utrustning.
IMG_0474
Mot nya mål

Racerapport – Ironman Kalmar

För bästa läsupplevelse rekommenderas en skön fåtölj, en stor kopp kaffe och fulladdade Ipads till barnen.

BAKGRUND

Klockan är 06:45, solen har precis stigit upp över Ölandbron och musiken pulserar genom bröstkorgen. Jag är omgiven av ca 2500 sammanbitna män och kvinnor iförda våtdräkt som alla aspirerar på att få titulera sig IRONMAN. Publiken trängs längs med hela kajen, på gatorna, på alla små broar och till och med hustaken är fyllda med folk. Speakern Björn Mortensen med rösten som frambringar gåshud gör allt för att maximera stämningen på platsen. Det är ett magiskt ögonblick som borde stå på allas bucket list att få uppleva innan man dör.

DSC_1928

Året är 2014 och jag ska för första gången starta i Ironman Kalmar. Jag visste inte vad som väntade mer än de sanslösa distanserna 3,86 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning. Trots att jag tränat hårt och disciplinerat kunde jag inte förstå hur det ens var möjligt att ta sig igenom detta extrema lopp. Mitt mål var enkelt, att genomföra Ironman Kalmar.

Efter 10 timmar och 52 minuter uppnådde jag mitt mål. Jag var en Ironman! Några dagar senare hade ”ALDRIG IGEN!” förvandlats till ”kanske…” och efter ytterligare en tid var jag anmäld till nästa års tävling. Nu behövde jag ett nytt mål, det blev att göra en Ironman under 10 timmar. Två år senare, tredje gången i Kalmar och 9 timmar och 47 minuter senare uppnådde jag målet!

0776_046310Målgång 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ironman Kalmar 2014 och 2016

Men nu då, vad kommer efter sub 10?! Tankarna började snurra kring Ironman World Championship på Hawaii. Denna legendariska tävling där allting började 1978 och som är alla triathleters stora dröm att få uppleva! Förutsättningarna är 4 (!) kvalplatser i min åldersklass som brukar bestå av ca 300 deltagare. Jag ställde mig själv frågan, är det ens realistiskt? Svaret blev nej, knappast… Men är det omöjligt? Nej, självklart inte! Det finns en chans om än minimal att jag skulle kunna bli så bra att en kvalplats hamnar inom räckhåll. Den lilla chansen räckte för mig men jag hade en klump i magen när jag offentliggjorde mitt nya mål, Kona!

Efter två tappra försök i Hamburg och Barcelona under 2017 utan att ens komma nära min dröm beslutade jag mig för att satsa allt på staden som uppfyllt mina drömmar två gånger tidigare, en stad som jag känner till väl och en stad som fullständigt kokar en gång om året. Jag skulle tillbaka till Ironman Kalmar!

RACEWEEK

Äntligen måndag så jag får börja dricka rödbetsjuice!! Nej fy vad jag avskyr den smaken men det ska tydligen vara bra för prestationen. 🙂 Det finns mycket annat som också är bra för prestationen, massage hos L Å massage eller fotvård hos Ninas fotstuga till exempel! Men det var inte bara kroppen som skulle optimeras. Cykeln genomgick en bikefit och uppgraderades med lite fräscha komponenter såsom däck, slang, kedja och en oversized pulley (coolt namn på stora kugghjul). Ny våtdräkt från 2XU och deras toppmodell Propel PRO, den bästa dräkt jag haft!

Med alla dessa optimeringar begav jag mig med bil mot Kalmar på onsdagen i följe med min gode vän/fotograf/mekaniker/allkonstnär Tim Nordlöf. Jag kom till registreringen strax efter att de öppnat men trots att jag var tidig så ringlade en lång kö ut på gatan. Då var jag väldigt tacksam över att vara AWA-atlet Awa är enkelt förklarat, en status med förmåner för de som varit snabba eller kört många lopp föregående år och jag kunde gå till en egen servicedisk helt utan kö!

IMG_5752

Tim gör en sista genomgång

Vidare till Öland för en tur på cykeln längs med tävlingsbanan innan middag och läggdags.

På torsdagen började jag med en simtur tillsammans med min vän och klubbkamrat Marie som också laddade inför loppet! Det var härligt att simma i Östersjön med dess klara och friska vatten. Efter simningen gjorde jag ett nytt cykelpass på tävlingsbanan innan jag avslutade träningen med lite löpning tillsammans med Marie igen.

Det är en speciell känsla när all träning är avklarad. Alla hundratals pass under året ligger bakom mig och nu är det bara tävlingen kvar.

Jag var i gott sällskap då vi var hela 11 deltagare från Julita Triathlon och många gånger fler supportrar på plats. De flesta av oss bodde på samma camping precis bredvid varandra. Vi hade bokat upp nästan varenda stuga och överallt syntes cyklar, våtdräkter och träningskläder. Det var lite komiskt att mitt ibland oss var en stuga bebodd av några polska kedjerökande hantverkare.

På kvällen träffades vi 11 deltagare inför Pre-racemötet i Kalmar och avnjöt/genomled mötet tillsammans. Jag har varit på många av Ironmans pre-racemöten men det här utmärkte sig tyvärr som ett av de sämre. Det var otroligt segdraget och dessutom väldigt varmt i lokalen. Men det var väldigt kul att träffas tillsammans.

IMG_0273

Långfredagen hör påsken till men den här fredagen slog alla mina rekord i att vara låååång. Jag försökte vila så mycket som möjligt med fötterna i högläge och dagens största ansträngning var att åka in till Kalmar för att checka in utrustningen. Jag trodde aldrig att dagen skulle ta slut men till slut föll mörkret och jag slöt ögonen. Jag hade hittat en skön pepplåt, Unstoppable med Sia som jag lät gå i lurarna på repeat hela dagen och det blev den som fick avsluta dagen.

Nervös är inte riktigt rätt ord, jag var snarare exalterad och anspänd inför vad som väntade. Jag var extremt fokuserad och hade gått igenom loppet, utrustningen och mig själv i huvudet hundratals gånger. Det blev dock ytterligare några hundra gånger innan jag tills slut lyckades få några timmars sömn. Väckarklockan stod på 03:55 men redan 03:30 vaknade jag och jag var redo. Äntligen var det dags!

RACEDAY

Gröt med skivad banan och russin, två ägg och en kopp kaffe. Precis som alla andra morgnar under året, och en sista shot med rödbetsjuice. Likt en robot genomförde jag hela proceduren från påklädnad i stugan tills jag stod vid simstarten iförd våtdräkt. Allting var genomtänkt och det lämnade inget utrymme för obehagliga överraskningar. Starten kom allt närmre och jag placerade mig i ledet av atleter på en förväntad simtid strax över en timme. Stämningen precis innan start kan enkelt kopieras från första stycket men om jag ska använda ett enda ord, magiskt!

DSC_1944

Starten gick och 07:00:38 låg jag i vattnet. Inledningen blev en stökig historia och jag hade svårt att få plats i vattnet. Väl framme vid första svängen hamnar jag väldigt långt ut från bojen pga all trängsel och får göra en stor sväng där jag tappar både tid och lite moral. Därefter väntar en lång rak del och jag fokuserar mycket på min strategi om att ligga på fötter, behålla tryck i armtagen och använda mycket ben.

DSC_2006

DSC_2002

I min jakt på att hitta bra drafting tappar jag tyvärr helt fokus på en bra navigering men stundvis lyckas jag hitta bra position men trängseln är ibland påtaglig. Vid ett tillfälle greppar en deltagare tag i min axel och trycker mig ifrån sig och senare vänder sig en annan om och trycker upp handen i ansiktet på mig samtidigt som han skriker något otrevligt. Riktigt osportsligt och jag hoppas att hans fortsatta tävling präglades av både punkteringar och skavsår… Jag lyckas ändå skaka av mig både honom och det som hände och fokusera på min tävling. Jag blir aldrig riktigt trött utan kan trycka på bra hela vägen. Det svåra med simningen är att det inte går att ha koll på tiden. Jag tittar aldrig på klockan under tiden men känslan var god! Innan jag klev upp på rampen intalade jag mig själv att oavsett vad som står på klockan nu så ska jag vara nöjd, för jag gav allt jag hade!

Klockan visade 1:07:54 och ok, jag hade lovat att vara nöjd men det var verkligen inte vad jag hade tänkt mig! När jag senare analyserade mina värden kunde jag se att jag simmat hela 4563 meter. Jag har alltså navigerat som en kratta och förlorat massor med tid pga av detta. Jag tycker inte att man ska hitta på massa ursäkter utan jag får helt enkelt svälja och konstatera att såhär bra var jag idag…

Något som verkligen fungerade bra den här dagen var växlingarna! T1 går på 1:59 och nu sitter jag på cykeln! Jag kände verkligen inte att jag fått en dålig start utan snarare, nu jävlar ska jag cykla!!

DSC_2168

Jag hade inte mindre än 317 personer framför mig men dessa ska komma att passeras en efter en. Cykeln går som en dröm, benen känns starka och efter en time har jag kommit över 40 km och håller en snittfart på 40,2 km/h. Jag har passerat Marie och växlat några korta pepp-rop och senare passerade jag också min vapendragare Micke som stod stilla vid vägkanten. Jag hinner fråga om han behöver hjälp men han skakar på huvudet och jag fortsätter. Senare får jag veta att han hade mekaniska problem. Så himla synd för detta monster på cykel!

DSC_2565

Efter 84 km är det dags att svänga vänster ut på Alvaret. Nu har jag en snittfart på 39,8 km/h men jag vet att lätt motvind väntar och ett mentalt jobbigt parti ska bemästras. Jag hade en särskild strategi för just den här delen av cyklingen, jag följer den och plötsligt ser jag mina grönklädda vänner längs med sidan som skriker mig full med energi och snart nog ligger Alvaret bakom mig.

Väl tillbaka i Kalmar väntar en hysterisk folkmassa och banan är helt fylld av folk! Jag hinner både se och höra min familj och mina vänner längs med sidan och det mentala bränslet fylls upp ytterligare. Det behövs för nu väntar den tuffaste delen av banan i och med de sista 60 km. Vinden har tilltagit en aning, banan blir mindre och mer teknisk samtidigt som kroppen påminner mig om att tempoställning inte är snällt…DSC_2309

DSC_2328DSC_2329

Fältet blir allt glesare i och med att jag vid det här laget passerad flera hundra cyklister. Jag är stundvis helt ensam och hinner till och med fundera på om jag cyklat fel. Kilometer efter kilometer kan avverkas och snart är det bara en mil kvar till växlingen! Det är alltid samma sköna känsla att få lämna cykeln och även om jag aldrig tillbringat så kort tid på sadeln som idag, 4:42 så är det en fröjd att hänga den på stället igen! Snittfarten blev till slut 38,7 km/h efter det lite långsammare partiet norr om Kalmar. 6.e snabbaste tid i M35 och 35.e totalt, skitnöjd!

T2 går lika bra som T1 och avverkas på endast 1:50!

Jag vet att det tar tid att väcka benen efter cyklingen och kanske lite extra just idag när jag gått på hårt där. Men jäklar vad tufft det var första 6-7 km!! Jag gick visserligen på ganska hårt och höll ett snittempo på 4:24 första 7 km och milen avverkades på 44:45. Första varvet var ovan upplevelse då jag hade relativt få andra deltagare framför mig. Jag såg nästan ingen annan deltagare under hela första varvet och jag kunde flera gånger höra både publik och funktionärer ropa ”det kommer någon”. Efter ett varv ropade min vän Tim från sidan att jag låg på 6.e plats och hade 3:30 upp till 5.an! Det var väldigt värdefull information! Känslan av att nosa på kvalplatserna gav en välbehövlig kick men samtidigt hade jag ingen aning om hur det såg ut bakom mig!

IMG_5768IMG_5769

DSC_2596

Det började att bli jobbigt, riktigt riktigt jobbigt… Farten hade successivt sjunkit något och efter halva löpningen snittade jag 4:38-tempo. Jag hade haft förhoppningar om ett lite högre tempo, inte minst efter några sanslöst bra träningspass under sommaren där jag lyckats springa snabbare än någonsin under långpassen. Nu hade jag en rejäl urladdning på cykeln i benen, jag hade inte fått i mig riktigt all energi enligt planen och värmen låg på 25-26 grader. Skit också, nu lät det som en massa ursäkter men där och då sökte jag förklaringar till varför det nu var så jäkla jobbigt! Efter 25 km kom den stora dippen, mörkret sköljde över mig, kroppen gjorde så ont och det var 17 km kvar att springa! Den riktiga mentala kampen hade börjat. Tänkt dig en djävul på ena axeln som skriker ”STANNA!!” och en ängel på den andra som viskar ”kom igen nu, fortsätt, kämpa…” Efter andra varvet väntade Lina i self service med mina gels som hon skulle langa. Jag bestämde mig för att försöka hålla ut tills dess och när vi träffades skulle jag be om ursäkt för att jag inte klarade det för att sedan falla ner och dö framför hennes fötter… Lite romantisk skulle det ändå vara…

Jag tog mig dit och väste så ynkligt jag bara kunde, ”Lina, jag är så trött…”

IMG_5777

Jag bjuder på den bilden.

Lina vet vid det här laget vad jag behöver, hon säger rätt saker samtidigt som jag tänker att jag ska inte skämma ut mig genom att dö just här bland allt folk, jag fortsätter lite till tills ingen ser mig. Därefter väntade dock 2 km genom centrala Kalmar där gatorna var fullständigt fyllda av galna supportrar och därmed inte heller någon bra plats att dö på. Fan, låt mig bara dö…

Ut på sista varvet i alla fall och Lina som sprungit genom hela stan för att möta upp mig på andra sidan står där och skriker på mig samtidigt som jag pressar i mig en ny gel! Det känns bättre, jag kanske inte ska dö trots allt och jag kanske till och med kommer att ta mig runt.

DSC_2712

Nu börjar plötsligt avståndet till mål bli nåbart, jag passerar skylten med 32 km och börjar känna mig stark igen. Jag lyckas till och med öka farten något och snart är det check både på 34 och 36 km. Helt ovetande om dramatiken som pågår vid sidan av banan bland alla som följer mig via mobilen passerar jag nu norrmanen Jan-Morten Ra som haft 5.e platsen under hela löpningen!

Jag passerar löpstadion vid 40 km och får det tredje och sista armbandet. En annan deltagare säger flera gånger ”du ser så stark ut Kjellander, du löper så bra” Jag vet inte vem du var men tack för den! 2 km kvar, Tim skriker från sidan att jag ligger 5.a! Det gör så ont, det är så jobbigt, det är så skönt, jag är så glad… Målet uppenbarar sig på långt avstånd, jag minns 2014, jag minns 2015 och 2016! Känslan är densamma, fullständigt eufori när den röda mattan äntligen ligger under fötterna! Jag klarade det igen, jag höll ihop när det var som jobbigast, jag gjorde det på 9 timmar och 14 minuter, jag blev 5.a, jag är en IRONMAN!

DSC_2832DSC_2843IMG_5780

Löpningen avverkades på 3:20 och i snitt 4:44-tempo. Förutom min 5.e plats i M35 slutar jag på 23.e plats totalt av alla deltagare! Den smakar riktigt bra!

Jag är väl medveten om förutsättningarna för kvalplats, nu måste en av topp 4 tacka nej till sin plats för ett den ska gå vidare till mig. Hawaii är nära, men samtidigt så långt borta… Snart nås jag och mitt sällskap av rykten om att två av de direkt kvalade kommer att avböja. Det skapar såklart ett sus i magen men ingenting får tas ut i förskott!

Jag har gjort allting jag kan, nu ligger resten utanför min kontroll. Ceremonin med Kona slot awards låg dagen efter loppet och efter prisutdelning i alla klasser, lite filmvisningar m.m. så det blev en otroligt lång och nervös väntan på svaret. Skulle jag uppnå mitt stora mål och skulle min familj få uppleva Hawaii tillsammans som vi drömt om så länge?

IMG_5802

Till slut kom man till min klass M35 och jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv… Första personens namn ropas upp…. Inget svar… Jag håller andan… Hans namn ropas upp igen, någon ropar ”He has gone home”… En tredje gång… Inget svar… Då är det klart, platsen kommer att rulla ner till 5.an, dvs mig!

Det snurrar i hela huvudet när speakern Paul Kayne som är en legendar i Ironman sammanhang ropar upp ”MIKAEL KJELLANDER”!

Jag får gå upp på scenen under jubel och applåder och Paul säger ”everybody cries, what is it saying, goosebumps?” Jag ser min familj gråta av glädje och krama om varandra. Vi gjorde det, vi klarade det, vi tog oss hela vägen till Hawaii!!!

IMG_5806

Även min gode vän och klubbkamrat Marie Sandberg lyckades ta en kvalplats! Denna sanslösa superkvinna som fullständigt krossade sin klass W35 och tog hem segern kommer tillsammans med sin familj att dela vår resa till Hawaii. Hur grymt som helst!

IMG_5809

Gränsen mellan framgång och fiasko är ibland hårfin och jag balanserade stundvis på den gränsen under löpningen. Nu gick jag i mål med känslan av att ha gjort allt jag kan oavsett tid, placering eller kvalplats. Och det viktigaste av allt och hur konstigt den än låter, jag hade så roligt hela dagen! 🙂

Säsongen blev plötsligt längre och den 13 oktober står jag på startlinjen i Ironman World Championship på Hawaii!

Uppståndelsen efter tävlingen har varit helt galen! Jag vill rikta ett stort varmt tack till alla som på olika sätt kontaktat mig med gratulationer och lyckohälsningar! Mina underbara vänner Klas och Daniel har startat en insamling för att stötta den här resan och jag är väldigt tacksam för alla som hjälp till redan nu och jag kommer att återkomma när insamlingen är avslutad!

Ett särskilt stort tack till ICA Maxi i Katrineholm som sponsrar min startplats i Ironman World Championship!

maxi_ica_stormarknad_katrineholm-_entr-_fasad 

Det finns väldigt många människor i min omgivning som på ett fantastiskt sätt bidragit till att min dröm gått i uppfyllelse! Det hade aldrig gått utan er hjälp!

Lina och min familj

Teresa Heiman Olsen, Uperform Coachning

Mamma, pappa, Yngwe och Kristina

Tim Nordlöf

Julita Triathlon och alla mina vänner

Emil och Anna Remröd, ICA Maxi Katrineholm

Emma Cosmo med familj, Hyreshuset Katrineholm

Jens Pettersson, Silver och Stål

Familjen Lindqvist, XL-bygg Ålsäter 

Klas och Marléne Falk – Eskilstuna cykeldepå 

Björn Englund – Tweeler Bikes 

Lina Lutteman – Studio LinaL

Tim Nordlöf – Oddesty

Andreas Nyman och Malin Jakobsson – Sjögrens trafikskola

Nina van Glabbeek – Ninas Fotstuga 

Johan Baertels – Vitamin Well 

Linda Åkerlund – L Å Massage

IMG_5832

Racerapport – Flen triathlon sprint och tankar inför Ironman Kalmar

Flen har en liten trevlig triathlontävling där jag deltog senast 2016 och den gången tog jag hem andraplatsen. Förra året följde jag loppet via livesändning från ett hotellrum i Hamburg men nu fanns jag åter på plats!

Självklart var jag taggad inför loppet men det går inte att släppa fokus från Kalmar med bara en vecka kvar. Under dessa omständigheter hade jag bestämt mig för att inte ta några risker, framförallt på cyklingen som är både teknisk, kuperad och där man möter de andra deltagarna hela tiden. Med andra ord, fokus på målet med hela min triathlonsatsning!

IMG_5687

Men jag var ändå inte i Flen för att semestra (då skulle jag kanske vara den första) utan jobbet skulle göras! Jag hade studerat bankartor, kollat väder, gamla tider m.m. så alla förberedelser var gjorda inför loppet. Det första jag gjorde på plats var att testa cykelbanan och jag blev påmind om hur lurig den är. 2,5 km sedan vändning och detta fyra gånger. Några skarpa svängar och lite kupering på det gör att tempocykel med dischjul inte riktigt kommer till sin rätt.

Efter incheckning och lite mingel med klubbkamraterna kastade jag mig i vattnet och tog ett varv på den 400 meter långa simbanan. Vattentemperaturen var 25 grader vilket medförde våtdräktsförbud i tävlingsklassen. Jag har gjort flera träningspass i sommar utan dräkt varav det senaste för några dagar sedan och bekymrade mig därför inte om det.

Damerna fick äran att starta fem minuter före och 13:05 stack vi herrar iväg. Simningen kändes bra och jag höll en fart som fungerade hela vägen. Klev upp efter 7:03 och med löpningen till växlingsområdet där tidtagningen sitter blev den officiella tiden 7:25. Hade dålig koll på min placering men kunde se en av favoriterna Marcus Brandt lämna växlingsområdet som ledare. Mellan oss fanns 4-5 andra och däribland Mikael Karlsson som låg precis framför mig.

IMG_1299

Jag gör en dålig växling och fumlar med både nummerlappen och cykelskorna men kommer vidare efter 57 sekunder.

Ut på cykeln strax före Micke men snart nog tar han plats framför mig. Jag har koll på hans kapacitet och bestämmer mig för att hålla samma fart. Jag är glad att jag inte lät mig ryckas med och satsa för hårt i kurvor och tekniska partier utan sakta in och köra safe.

Med många deltagare på banan var det svårt att ha koll på placeringarna men jag kunde konstatera att jag inte tappat någon i alla fall. Micke och jag följs åt hela vägen och jag passerar honom under sista varvet för att han senare ska komma tillbaka strax innan växlingen. Min cykeltid blir dagens näst snabbaste, 30:50:5 var tre tiondelar efter Micke!

T2 går skapligt och jag börjar springa. Jag ser snart alla framförvarande och räknar med att jag ligger femma. Banan är relativt tuff med några kuperade partier och en del som går över gräs. Jag pumpar på bra och ser att jag tar in på framförvarande. Efter två kilometer kan jag avancera till fjärdeplatsen och strax därefter passerar jag tidigare nämnde Marcus Brandt som brutit. Därmed var jag på pallen när jag gick ut på andra varvet.

IMG_1323

Framför mig har jag Jeff Frydenlund som jag vet är en triathlet av klass. Med viss förvåning ser jag att jag sakta närmar mig och känner att jag kan komma ikapp. Jag passerar Jeff samtidigt som jag inser att jag är jagad av en annan deltagare. Jag har andraplatsen men jägaren bakom mig som visar sig vara Oscar Larsson från Örebro AIK kommer allt närmare. Med 400 meter kvar passerar han mig och jag tappar silvermedaljen.

38885492_2094507017290631_5454253091735994368_nNu växer hornen ut, jag vet hur lite det är kvar av loppet och släpper loss alla resterande krafter! Jag kan ta tillbaka andraplatsen och gör det! Det håller hela vägen in i mål och jag har Oscar sju sekunder bakom mig! Segraren Jonas Langman hade knappast hämtat andan när jag gick i mål endast fem sekunder efter honom!

Bara 12 sekunder i skillnad på pallen mellan ettan och trean efter 400 meter simning, 20 km cykling och 5 km löpning!

IMG_5690IMG_5697

Skönt att bocka av Flen triathlon och nu är det 100 % fokus på Ironman Kalmar!

Jag har många gången den senaste tiden fått frågan, hur är formen inför Kalmar? Svaret är att det inte kan bli mycket bättre! Jag har gjort all träning, närmare bestämt 600 timmar det senaste året. Utrustningen är optimerad in i minsta detalj. Jag har gjort en bikefit hos välmeriterade Björn Andersson i Trollhättan. Jag har nått en bra tävlingsvikt. Jag har fått fotvård hos fantastiska Ninas fotstuga, massage hos grymma L Å Massage och till och med fått akupunktur på vissa delar som inte känts helt 100.

Sen har vi den svåraste biten av alla, den mentala. När allting känns bra växer mina egna förväntningar till en nivå som jag inte kan hantera ensam. Jag vill verkligen lyckas i Kalmar, inte bara för min egen skull utan för min familj, mina vänner, mina sponsorer som satsat på mig och som jag representerar, min coach med flera. Faktum är att ingen annan än jag själv ställer krav på mig själv, men det räcker.

Här kommer kvinnorna i mitt liv in i bilden. Ingen annan känner mig bättre än Lina och hennes totala stöd betyder allt just nu! Tillsammans med mental coachning från min coach Teresa är det bästa medicinen mot vad jag befinner mig i just nu.

Jag längtar i alla fall väldigt mycket efter nästa vecka! Det ska bli så sjukt kul att hänga med alla sköna vänner i Kalmar och på Öland! Det bästa av allting är ju att det roliga väntar, om en vecka är det över…

event-logo-im-kalmar-resized

 

Racerapport Ironman 70.3 Jönköping

2015 gästade jag Jönköping för första gången iförd Elastan. På den tiden (nu låter det som hundra år sedan) hette tävlingen Vätter Challenge och det var SM på medeldistans. Året efter fick tävlingen Ironman status och blev därmed Sveriges första 70.3 (halv Ironman). Jag har sedan dess traditionsenligt besökt vackra Jönköping i början av juli varje år.

Årets vistelse inleddes i Rosenlundsbadet där vi firade dotterns födelsedag. Härligt inbjudande 50-metersbanor fanns att tillgå men jag fick nöja mig med vattenrutchkanan och vågmaskinen.

Senare på kvällen passade jag på att registrera mig innan pre-race mötet. Detta var mitt nionde Ironman event och mötet bjöd därför inte på några sensationella nyheter. Sen middag med familj och vänner innan kvällen var slut.

IMG_5326

Lördag och inte vilken lördag som helst, VM-kvartsfinal med Sverige på planen! Avspark 16:00… Ironkids 16:00… Arrangören insåg visst att gatorna förmodligen skulle gapa tomma vid den tiden och flyttade tack och lov tiden för loppet till 14:30! Jag kan redan nu säga att det blev helgens höjdpunkt att få uppleva båda tjejerna springa tillsammans hela vägen till den mäktiga målrakan och in i mål!

IMG_5338

Lördagen innebar också lite förberedande träning och jag började i Munksjön med 20 minuter simning. Sjuuukt bra känsla i kroppen och jag ville egentligen simma mer men jag hade annat att göra också!

Vidare ut på cykeln och jag begav mig till tävlingens inledande monsterbacke för att säga några väl valda ord inför morgondagen! Backen fick veta vem som bestämde och jag kunde med ro i själen rulla tillbaka till hotellet.

Avslutningsvis en kort löprunda på tävlingsbanan med känslan av att äga hela Jönköping. Jag sprang i 13 minuter innan jag förflyttades från molnen till avgrunden. PANG så small det till i vänster fotled! Jag har de senaste tre veckorna haft problem med fotleden som kommit och gått. Nu kom det tillbaka med besked!

Jag stannade direkt och försökte efter en stund ta ett nytt löpsteg med ett nytt hugg i foten som följd.

(Detta textstycke har raderats pga olämpligt innehåll)

Tillbaka till hotellet och de kommande 12 timmarna präglades av total oro. Nog för att Ironman 70.3 i Jönköping inte är säsongens stora mål men nu när man är här vill man prestera, eller åtminstone genomföra med värdighet!

Efter tre tuber voltaren gel, massage och blixtkonsultation med sjukgymnast var jag tvungen att acceptera läget. Jag beslutade mig efter lång konsultation med min teammate Lina att låta foten vara, starta i loppet men avbryta om huggen återkommer för att inte riskera något långsiktigt!

Bara att gå och lägga sig och sova då… När man bor rakt över Harry´s med uteservering en lördagkväll under fotbolls-VM och det är 100 grader varmt på rummet så fönstret måste vara öppet för att kunna överleva… De sista gästerna lämna gick hem klockan 03:00, hoppas att ni hade en kanonkväll!

Innan Ironman Kalmar 2014 sa en mycket klok granne på campingen att sista nattens sömn inte har någon som helst betydelse för prestationen, det finns det forskning på! Med detta i åtanke hjulade jag ner till frukostbuffén tillsammans med alla andra fullständigt introverta triathleter som anstränger sig stenhårt för att se så avslappnade och icke-nervösa ut som möjligt. Naturligtvis utan att säga något eller ännu mindre titta på någon annan! Personligen hade jag inte så mycket mer att vara nervös över än fothelvetet.

Nåväl, jag begav mig till växlingsområdet efter att ha beskådat den repa i sidodörren på bilen som något pundhuve bidragit med i parkeringshuset dagen innan… (Tvungen att få skriva ur mig den!)  Jag laddade cykeln och la ett par strumpor i löppåsen som jag helt enkelt glömt dagen innan när fokus låg på annat håll!

IMG_5327

Slutligen stod jag i våtdräkten vid starten och överöstes av nödvändig pepp från Lina som knappast kunde undgå vart min energi riktades.

IMG_1702

Jag hade lika optimistiskt som alltid placerat mig nära 30-skylten, dvs min uppskattade simtid. Kanonen ekade mäktigt över hela Jönköping när starten gick och några minuter senare började min resa. Jag hade en lika fin känsla som dagen innan! Jag kände mig stark, tekniken satt bra och jag simmade förbi flera. När jag klev upp på rampen hade jag känslan av att idag blev det personligt rekord på simningen men klockan visade 32:42 och det var under förväntan men ok.

Nu väntade första testet av foten i och med att avståndet till växlingsområdet är hela 540 meter, på kullersten. Även om det ligger en mysig matta att springa på så blir det hårt när man är barfota. Foten kändes bra och optimismen steg inför resten av loppet.

IMG_5345

Växlingen gick smidigt och som AWA-athlete med lågt startnummer hade jag en riktigt bra plats i växlingsområdet. Jag kom iväg bra på cykeln och första backen höll käften precis som jag sagt åt den dagen innan! Cykelbanan är böljande genom otroligt vacker miljö men kuperingen passar inte mig riktigt som gillar att bara pumpa på! Flera gånger tappade jag placeringar i uppförsbackarna för att ta igen dem när det blev plant.

Banan har en vändpunkt och jag hade en känsla av att Micke Karlsson (ni vet, Mr. X) låg före mig. Mycket riktigt mötte jag honom där och kunde med klockan konstatera att han var 1:50 före mig. Micke berättade att även han hade tagit tiden i jämförelse med mig vid samma tillfälle! 🙂

Cyklingen fortlöpte utan konstigheter tills jag i en av de långa nedförsbackarna på slutet såg en skadad cyklist ligga på vägen. Han var redan omhändertagen och jag fortsatte men det visade sig senare att det var min kamrat inom Uperform Coachning, Magnus Jonsson som låg där! Hoppas på snabbt tillfrisknande!

Jag cyklade på 2:22:54 vilket var helt ok och det var dagens nionde snabbaste tid i M35.

I växlingen ryckte jag snabbt åt mig min löppåse och satte mig för att byta om. Jag öppnade påsen och där i ligger min cykelhjälm! Var är mina löpskor?? För några sekunder kunde jag bara inte förstå hur min hjälm som jag precis haft på mig kunnat hamna där?! Sinnena kom åter i bruk och jag upptäckte att jag höll i påse 117, inte 118!

Med allt på plats kunde jag äntligen börja springa och nu gällde det, skulle foten hållaIMG_1714?

 

Till en början kändes det bra, inga problem med foten och snart såg jag ryggen på Micke! Vi växlade några peppande ord och han plågades tyvärr av ryggproblem. Första varvet av tre gick bra men efter halva löpningen började foten att göra sig till känna. Jag fick inga kraftiga hugg som tidigare men det fanns där och jag tvingades sänka farten för att inte riskera något. Samtidigt började jag få kramp i höger lår och jag kände hur min löpstil alltmer liknade någon form av fylledans.

IMG_1722

Värmen var inte olidlig men hett var det! Massor med vatten och is i stationera gick åt för att hålla tempen nere. Jag begav mig ut på det sista varvet och insåg att min sluttid inte skulle bli sensationell. Jag hade 4:19 från Helsingör i bakhuvudet och även om kuperingen på cykeln i Jönköping var betydligt tuffare så hade jag hoppas på en tid under 4:30.

Med ca 1500 meter kvar skriker Lina från sidan att jag måste spurta på slutet, jag förstod inte varför men tänkte att jag kanske var nära någonting. Hon fick mig i alla fall krama ur det sista ur kroppen på slutet och jag gick i mål efter 4:35:19.

IMG_5371

Jag gick i alla fall i mål, jag fick min medalj och solen sken. Jag slutade på 15.e plats i M35 av 231 deltagare. Förhoppningarna var lite högre men med tanke på omständigheterna känns det helt ok.

Tävlingen erbjuder 50 kvalplatser till 70.3 VM i Nice 2019, det hade varit riktigt nice och vi bestämde oss därför för att stanna kvar på prisutdelningen i hopp om att det skulle bli en roll down. Det innebär att om en deltagare som kvalificerat sig inte tar sin plats, så rullar den vidare ner i placeringarna. 2017 hade min 21.a plats räckt till kval så vissa förhoppningar fanns där.

Efter en lång men väldigt mäktig prisutdelning kom vi till kvalplatserna. De gick åt på löpande band och förhoppningarna var i princip raderade när vi äntligen kom till min klass, M35. Sex biljetter fanns tillgängliga och några gick åt direkt. Sen lästes namn efter namn upp utan svar och vi kom allt längre ner i listan. Det var riktigt nervöst när det fanns en enda plats kvar och vi var på placering 13. Där såldes den och jag var två ynka placeringar från ett VM. Det var inget uttalat mål men visst hade det varit kul med en plats! Istället får jag glädjas åt att samlingen av 70.3 medaljer växer. 🙂

IMG_5349

Jag tog min familj och min fot och lämnade Jönköping för den här gången. Ett fantastiskt arrangemang som i det närmaste var fulländat!

Avslutningsvis vill jag gratulera mina klubbkamrater till väl genomförda lopp! Särskilt Jeanette Carpman och Mats Wangefors som gjorde sina första Ironman 70.3! Grattis hjältar!

Racerapport Ironman 70.3 Elsinore

Resan mot Europeiska mästerskapen i Ironman på halvdistans, dvs. 70.3 började redan förra helgen då jag reste med tåg till Danmark över helgen för att prova tävlingsbanan tillsammans med min coach Teresa och hennes övriga adepter i Uperform Coachning. Jag anlände till Danmark och Naestved på lördagskvällen och tillbringade natten hos Teresa och Patrik.

Söndagen inleddes med ett för mig oplanerat simpass i den lokala simhallen tillsammans med Patrik. Jag som saknade egen utrustning fick stila i Patriks rosa Speedos. (bild saknas)

Vidare mot Elsinore eller som vi säger i Sverige, Helsingör i en liten men sjukt rymlig VW Up! Jag kunde inte tro att vi skulle rymmas tre personer, två cyklar och en massa utrustning men jag hade lätt fått med mig bastuban också om jag velat det!

IMG_4969

Väl framme mötte vi hela Uperformgänget som av naturliga skäl bestod av enbart danskar. Vi formaterade oss i två grupper där jag och ytterliga två anslöt oss till Patriks grupp för att följa hans träningsupplägg för dagen. Farten var angiven som ”Hang on”.

IMG_4990

Under tre timmar avverkade vi lite mer än hela tävlingsbanan och stannade på 100 km. Jag hade inte rest till Danmark för att semestra utan var riktigt taggad för att försöka hänga på Patriks fart. Döm av min förvåning när jag faktiskt klarade av att hänga på! Nu säger jag inte att jag är lika bra som Patrik och man har en klar fördel av att ligga bakom någon men jag blev i alla fall inte avhängd vilket jag var rädd för innan!

IMG_4984

Tyvärr verkar inte Danskarna källsortera glasflaskor utan en del av dem hamnade i bakdäcket och vi fick ett ofrivilligt stopp.

IMG_4995

Vi tillbaka vid startpunkten mötte Teresa upp för den efterföljande löpningen på delar av tävlingsbanan. Sammanfattningsvis en riktigt trevlig helg i pölsens förlovade land och värdefullt att känna på banan inför tävlingen!

Bara två dagar senare var det dags för ytterligare en klubbtävling och den fjärde i ordningen. Sprint duathlon med jaktstart är en av mina favoriter i touren trots att det är korta och väldigt intensiva distanser.

Här visste jag att Erik Johansson skulle bli svårslagen. Han är outstanding i löpningen och samtidigt riktigt vass på cykeln. Vi började med två km löpning på en mycket vacker men inte särskilt lättsprungen bana då den går på gräs och är lätt kuperad. Tvåa efter Erik med ett snitttempo på 3:30 var jag nöjd med!

IMG_5003

Därefter följde 14 km cykel och Erik hade 25 sekunders försprång. Nu var jag tvungen att både komma ikapp och samtidigt skaffa mig så långt avstånd att det skulle räcka hela sista löpningen. Erik är stark och det tog exakt halva banan innan jag kom ikapp. Erik lyckades pressa sig förbi mig igen innan jag kunde gå ifrån och dryga ut ledningen till 18 sekunder. Tyvärr inte tillräckligt inför den avslutande 4.an. Viktigt i sammanhanget var att jag satte snabbaste cykeltid, fem sekunder den ökände mr. X AKA Mikael Karlsson.

Den sista löpningen blev en odramatisk historia. Erik kunde bekvämt ta in försprånget och återta ledningen. Jag hade inga besvär att hålla övriga bakom mig och gick i mål som nöjd tvåa.

Det var länge sedan placeringen var så oviktig för mig utan jag kunde njuta av en härligt solig kväll med underbara klubbkamrater vid Öljarens strand! Tack Julita Triathlon!

Ok, ”Racerapport Elsinore” står det i rubriken så det kanske är dags att jag börjar rapporten om själva loppet nu! Jag anlände till tävlingsplatsen på fredag kväll och hann med en mysig middag tillsammans med familjen samtidigt som Ironman arrangerade ett sprinttriathlon precis utanför.

Lördagen inleddes med en sväng i havet, några mil på hjul och en lätt löptur till tävlingsområdet för registrering. Därefter åter till hotellet (ok, det var ett vandrarhem men det kändes bättre att säga hotell) för att packa utrustning och preppa cykeln. Åter till tävlingsplatsen med hela besättningen och efter incheckning av prylar var det Ironkids! Barnens egen tävling och jag hade den minsta på startlinjen. 500 meter löpning innan målgång över röda mattan och genom den mäktiga Ironman-portalen var stort, både för dotter och pappa!

IMG_5084

IMG_5189

Lite senare var det Pre-racemöte som är obligatoriskt och jag tycker att det är viktigt. Dock inga större sensationer jämfört med mina sju tidigare Ironmanlopp.

Efter allt flängande var det skönt att gå tillbaka till det där femstjärniga hotellet igen och koppla av på stranden i några timmar innan läggdags. Just det här lyxhotellet var extrautrustad med madrasser som var längre än själva sängen vilket gjorde att den stack upp som en ramp längst ner. Kanske är det standard i Danmark men min kropp gillade det inte…

Att vara eller icke vara, det är frågan som ställs i Hamlets teaterpjäs som utspelade sig på slottet Elsinore. Jag var i alla fall på plats vid just det slottet den regniga söndagsmorgonen då Europeiska mästerskapen i Ironman 70.3 skulle avgöras! Jag hade sällskap av ca 2800 atleter som skulle fronta den 70.3 miles långa banan. Översatt till svenska mått blir det 1930 meter simning, 90 km cykel och avslutningsvis 21 km löpning.

IMG_5196

Jag avverkade de sedvanliga förberedelserna innan jag stod i startfållan iförd min smurfblå mössa. Just den färgen visade att jag valt första startgruppen som uppskattat sin simtid till under 33 minuter. Det här var för mig ett nytt upplägg där de olika startgrupperna bar olika färger på mössorna. Ett bra sätt att sprida deltagarna och minska kaoset som annars kan uppstå i vattnet.

IMG_5222

09:05:05 klev jag i vattnet och började den tekniska simningen som bestod av ett antal svängar åt alla håll. Jag simmade stabilt hela vägen med kontroll på puls och andning. Gjorde en lite miss vid en sväng och simmade för långt men annars klarar jag mig bra. Upp ur vattnet efter 31:53 och här bjuder jag publiken på en riktig freakshow när jag vinglar till och tar emot mig mot ett kravallstaket som välter och faller ner i vattnet! Jag ser hur delar av publiken pekar och skrattar men jag ber inte om ursäkt för mig utan ska bara fram! Om någon arrangörsperson läser detta så ber jag nu om ursäkt, hoppas att ni fick upp staketet från havsbotten!

In i växlingen och därefter en jääättelång löpning till cyklarna vilket resulterade i en växlingstid på 4:25.

Jag visste inte om det just då men jag hade placering 50 i min klass M35-39 efter simningen och nu började jakten på placeringar på riktigt! Jag tryckte på bra från start även om det var lite trängsel i och med alla som skulle passeras. Vägbanan var dessutom våt efter morgonens regn även om det för stunden var uppehåll. Första 6,6 km avverkades i 43 km/h och jag plockade placeringar i rasande fart. Jag var lite rädd för att gå för hårt men valde ändå att hålla mig till den fart som kändes bra! Mil efter mil avverkades och jag kände fördelen av att ha kört banan en vecka tidigare. Jag såg att jag lyckades hålla en snittfart på omkring 40 km/h och trots en mindre skyfall efter någon timme på banan så behöll jag samma fart. Banan var precis som simningen ganska teknisk med många svängar och vändpunkter. Här gällde det att ta det lugnt för att inte smaka på asfalten!

Efter en första loop på 65 km kom man tillbaka till centrum där jag hörde familjens glädjerop utan att kunna se dem. Det gav dock en energiboost inför den avslutande delen och det var med lättnad som jag kastade mig av cykeln efter 2:13:03 och kunde konstatera en snittfart på 40,59 km/h! Senare visade det sig vara bästa cykeltiden i min klass, sjukt nöjd med det!

Andra växlingen gick desto snabbare då man hade servicen att en funktionär tog hand om cykeln direkt efter avstigning. Det var alltså bara att dra på löpskorna, fylla fickorna med gels och dra iväg efter 1:40.

Löpningen var en 3,5 varvs bana runt slottet, tävlingscentrum och delar av stadskärnan. Precis utanför växlingen stod familj och tillresta vänner och ropade att jag låg på nionde plats! Det blev en rejäl boost och en överraskning att ligga så bra till! Jag hade alltså hämtat in 41 placeringar på cyklingen!

Löpningen började bra, jag var pigg stark och ägde hela Danmark! Tyvärr kommer svackorna nästan alltid, jag vet hur det är men jag vet också hur jag tar mig ur dem! Jag har ett helt batteri med mentala kort och trots att farten sjönk något efter drygt halva löpningen kunde jag kasta upp ess efter ess i ansiktet på mig själv och hitta nya krafter! Benen var stundvis som spagetti och fötterna värkte i kontakten med kullerstenen! Med fem km kvar kastade jag ett öga på min totaltid som visade 3:58. Jag började spekulera i chansen att komma i mål under 4:20. Det skulle bli dagens sista mission, jag skulle under 4:20.

Det hade blivit alltmer trångt på banan vartefter den fyllts på med deltagare och jag fick ibland sicksacka mig fram mellan folk som inte lyssnade på pre-racemötet när man sa ”håll höger”. Kroppen skrek när jag nådde markering 19,9 km och klockan visade 4:15:30. Jag hade blott fyra och en halv minut på mig att springa 1,2 km, svårt men jag skulle i alla fall ge det en ärlig chans! Öppnade alla spjäll sista biten och kunde till slut se mig själv på storbildskärmen bakom målet med händerna i luften när klockan stannade på 4:19:39!

IMG_5209

Direkt efter målgång fick jag höra att jag slutat på sjunde plats i EM! Det var över alla förväntningar och jag var otroligt glad! Den avslutande löpningen tog 1:28:40 och var min bästa i ett halv Ironman!

Jag tar med mig följande tre höjdpunkter hem från Elsinore:

  • 7.a i M35-39
  • ”Bara” 6:40 efter vinnaren
  • Snabbaste cykeltid i M35-39

Nästa tävling är Ironman 70.3 i Jönköping om bara tre veckor! Nu väntar ett block med hård träning och jag hoppas vara i superform tills dess!

Tusen tack till alla som har gratulerat mig på olika sätt, era ord är guld värda!

IMG_5223

Diverse racerapports m.m.

Det har hänt så mycket skoj sista tiden att jag knappt vet var jag ska börja! Nåväl, allt har inte varit skoj men det finns en del att berätta om. Jag börjar med att backa bandet två veckor då vi körde årets tredje deltävling i Julita triathlon klubbtour. Sjön Öljaren skulle rundas med cykel, en sträcka som mäter 29 km. Jag vågar påstår att jag känner till varje meter av den sträckan då jag många gånger förlägger träningen där.

Som alltid när det är fråga om ett ”kort” snabbt lopp finns det en liten känsla av obehag inför loppet, det kommer att bli tufft!

Individuell start med ordning utifrån totalplacering i touren vilket innebar först ut för min del. Jag gillar det inte utan hade hellre haft några framför mig att jaga.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det vara bara att gilla läget och sätta fart! Loppet i sig är inte så mycket att säga om. Jag pressar mig hårt men börjar på slutet med ca 7 km kvar inse att min genomsnittshastighet inte riktigt är där jag hoppats. Jag tar mig runt på 44:24 och snittar 38,9 km/h.

En efter en kommer klubbkamraterna in i mål och jag får vara snabbast en stund i alla fall. Ända tills den jag fruktade mest dök upp…

Denna person berättade senare att han njuter av att läsa om sig själv i mina blogginlägg, den här gången bjuder jag inte på det utan vi kan kalla personen för X.

X gick i mål nästan en minut snabbare än mig och tog enkelt hem segern. X hade en riktigt bra dag och jag kom inte upp i min kapacitet. Lite besviken blev jag allt, min andraplats till trots. Jag kammade ändå in 180 friska poäng och drygade ut ledningen i touren!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter den urladdningen var det bara att ladda om! Det var dags för kapacitettester i både löpning och cykel! Det var dags att ta tempen på formen och jämföra utvecklingen mot senast i december.

Det är en slags hatkärlek till dessa tester. Det är bland det jobbigaste på hela säsongen samtidigt är det så spännande att se resultatet.

Båda testerna innebär 20 minuter maximal ansträngning, ”all out”! Först ut var löpningen och jag begav mig till den lokala löpbanan för att få ett plant underlag. Det handlar alltså helt enkelt om att springa 20 minuter så fort som möjligt och genomsnittstempot blir resultatet. Mitt tidigare värde var 3:41 min/km.

Målsättningen var att kunna hålla samma tempo genom hela testet och allra helst öka andra halvan. Efter en gedigen uppvärmning var det dags och efter 20 minuter var det över! Jag låg totalt utmattad på löpbanan, med känselbortfall i vissa delar av kroppen och ofrivilliga skakningar. Tack och lov var jag ensam annars hade förmodligen eventuella vittnen ringt ambulans (eller likbil).

Resultatet då? Jag misslyckades med att hålla samma fart utan gick ut på tok för hårt första fem minutrarna för att sedan tappa i 10 och öka på slutet. Nya värdet blev 3:39 och jag var väldigt nöjd med en förbättring även om den är marginell.

24 timmar senare satt jag på cykeln och skulle göra samma urladdning! På cykeln heter testet FTP och står för functional threeshold power (tröskeleffekt). Principen är densamma, 20 min all out. Därefter tar man den genomsnittliga effekten i watt x 0,95. Jag gjorde testet inomhus på trainern. Efter en gedigen uppvärmning var det dags och efter 20 minuter var det över! Jag låg totalt utmattad på golvet, med känselbortfall i vissa delar av kroppen och ofrivilliga skakningar.

4D1AB9B5-9E04-4BD9-B9C9-33E3641825ED

Mitt gamla FTP var 319 och här blev utvecklingen desto bättre! Min genomsnitts effekt under 20 min var 361 och mitt nya FTP 344! Coach Teresa var lika glad som jag och använde ord som ”sindssygt” och ”helt crazy”. Väldigt skönt att alla timmars slit på sadeln i vinter har betalat sig!

Efter dessa urladdningar åkte jag på en kortvarig förkylning och fick lite extra vila innan förberedelserna inför triathlonpremiären i Örebro!

Örebro medeldistans som jag deltagit i vid samtliga två tidigare tillfällen och som nu var tillbaka efter ett uppehåll 2017. Dock var platsen för tävlingen ny och alla banor lika så.

Dagen innan tävlingen körde jag igenom alla tre discipliner hade hade en sån sjukt bra känsla i kroppen! Den känslan höll i sig även på tävlingsdagen jag var upprymd över att komma till tävlingsplatsen på nationaldagens morgon tillsammans med både familj och vänner! Det här skulle bli så grymt kul!

Att komma i mental balans innebär en del jobb för mig trots att jag har gjort både många och betydligt större tävlingar en denna. Till min hjälp hade jag en lapp i fickan som jag flera gånger varje dag tagit fram och läst. Här kommer mina fem bästa mentala tips, skrivna av Olof Röhlander.

2B6AE538-0204-48A7-8A9E-4C684555525A

Lite ringrostig i mina förberedelser var jag trots allt, senaste tävlingen var Ironman Barcelona i september! Fick i alla fall allting på plats och kunde värma upp väl i Svartån innan starten!

Starten gick, det blev som vanligt kaos men den här gången hamnade jag i rejält trängsel. Svartån är inte speciellt bred och nu när man delat av ån blev det väldigt begränsat med utrymmen. Jag hade folk både till höger, vänster, framför, bakom och till och med ovanför mig i perioder. Detta stök höll i sig i ca 6-700 meter innan fältet glesades ut.

CA856B41-5774-4CBE-BF86-5528F804E0E9

När det väl lossnade tyckte jag att det flöt på bra och jag kunde trycka på som jag ville. Det var därför en besvikelse när jag kastade ett öga på klockan vid uppgången och såg 34 minuter! Jag kan bättre men kanske käkade stöket i början mer tid än vad jag trodde…

D252173E-2519-4628-86F2-55A55EBFED23

Växlingen gick bra och snart satt jag på cykeln och till min förvåning och glädje såg jag att X var precis framför mig! Det var tyvärr bland det sista jag såg för nu började problemen…

Min syn var dimmig och det kändes som att jag hade mjölk i ögonen. Jag tänkte att det snart skulle gå över men det blev bara värre och värre. Frustrationen ökade i samma takt som ögonen blev sämre. Jag hade lyckats följa X och höll en bra fart på cykeln när jag körde i en vägskada som jag inte såg och kedjan hoppade av!

Kunde ana hur X försvann i fjärran när jag tvingades stanna! Kedjan hade fastnat och samtidigt som jag slet med att få loss den passerade alla de som vi precis hade tagit oss förbi under det första varvet.

Nästan blind och med blödande oljiga fingrar skrek jag ut min ilska och på samma gång lossnade kedjan. Jag kunde fortsätta men kom inte långt innan cykeln skakade till på nytt och den här gången flög verktygsväskan all världens väg. Den som alltid suttit som berget…

Jag kom till vändpunkten efter tre mil där alla supportrar stod och hejade. Jag ville bara stanna och berätta om mitt elände men i fortsatt hopp om att ögonen skulle bli bättre gav jag mig ut på ett nytt varv. Det skulle visa sig vara ett dumt beslut för det blev så illa att jag inte kunde urskilja om det var en vägskylt eller funktionär och jag var flera gånger nära att köra in i olika hinder på vägen.

B16E402B-FD7C-4422-944E-BE77CD589271

Jag började inse att det var kört och slog av på farten med sikte på att bara ta mig tillbaka helskinnad.

DNF (did not finish) är något som alla hatar och jag är inget undantag! Det gör ont i skälen att tvingas bryta.

Väl tillbaka i växlingsområdet fick jag läkarvård och teorin var att den dåliga vattenkvalitén i Svartån var orsaken till ögonproblemen. Det var också teorin hos ögonläkaren som jag träffade dagen efter.

I några dagar tog jag det som en sanning tills jag denna morgon simtränade och råkade ut för samma problem! Jag kan inte skylla på Svartån utan min nya teori är att det beror på imskyddsmedlet till simglasögonen. Jag har använt samma medel i flera år utan problem. Nu har jag precis öppnat en ny förpackning och kanske var det ett måndagsexemplar?!

9F089308-15FB-41FD-B4F5-7B77DF205C15

Den här gången kunde jag snabbt spola ögonen med mycket vatten och det hann inte bli så illa som i Örebro.

Förra året startade också med en DNF då jag kraschade under cyklingen i Hallsta. Det blev ändå en fantastisk säsong och nu hoppas jag på en lika god fortsättning!

På tal om fortsättning så väntar nästa tävling runt hörnet och det är inte vilken tävling som helst! Europeiska mästerskapen i Ironman 70.3 i Helsingör! Tävlingen är slutsåld med över 2800 anmälda och det kommer att bli galet skoj!

För att komma så förberedd som möjligt är jag i skrivande stund på väg till coach Teresa och Patrik Nilsson i Danmark för att testa banan inför nästa helg!

På tal om annat skoj kommer jag att förnya utrustningen. Efter tre år med min fantastiska Tweeler TT som burit mig runt i bland annat tre Ironman är det dags för en förnyelse. Leverans om 2-3 veckor så förhoppningsvis kan premiären ske i Ironman 70.3 Jönköping i början av juli! Mer om det kommer då!

Den hemliga X då?! Grattis till fina prestationer, Mikael Karlsson! 🙂

EF7D6390-12D8-43A5-8D7E-2F0CD0543CBA

Vill också tacka Örebro Triathlon som letade upp min verktygsväska och skickade den till mig!

Kanske borde jag blogga oftare så som tanken är med en blogg! 🙂 Nu blev det ett massivt inlägg som jag hoppas att du orkade ta dig igenom! Tack för nu!

Inspiration, race och träningshelg!

Det har hänt så mycket kul den senaste tiden att jag knappt har hunnit med att njuta och ännu mindre att skriva om det!

Först ut av extraordinära händelser var världsstjärnan Patrik Nilsson som gästade oss i Julita Triathlon för en inspirerande föreläsning och ett träningspass för klubbens medlemmar! För mig var det hur stort som helst att Patrik som tillhör den yttersta världseliten i triathlon tog sig tiden att resa från Danmark till lilla Julita trots ett fullspäckat schema.

Jag fascinerades av hans effektivitet under helgen som inleddes med 65 mil i bil på fredagskvällen med ett snabbt stopp vid Jönköpings simhall där han rev av 30 minuter i vattnet. Upp tidigt på lördag morgon för ett spinningpass i gymmet i Julita som vi fått låna av DE-hälsa och vidare till föreläsningslokalen. Där bjöd han på en fantastiskt inspirerande berättelse om sitt liv som professionell triathlet och resan dit.IMG_4541IMG_4559

Efter lunchen som serverades av Studio LinaL höll Patrik ett träningspass för klubbens medlemmar i form av löpskolning och intervaller. Ett upplägg som passade alla och som var väldigt uppskattat! Under eftermiddagen tog vi avsked och Patrik for tillbaka till Danmark för att ladda om inför ett duathlon dagen efter. En tävling som han såklart gick segrande ur! 🙂

Personligen tog jag med mig några nya lärdomar från helgen. Att ett snabbt pass på vägen är bättre än ingenting alls. Givetvis en självklarhet men jag har ofta skjutit upp ett pass på t.ex. 60 minuter om jag bara har 55 minuter på mig. Nu har jag skruvat lite på min inställning.

Det är lätt att avundas alla professionella triathleter som tillbringar flera månader utomlands för träning. I mitt flöde i sociala medier matas jag ständigt med träning bland palmer och sandstränder samtidigt som snön vräker ner utanför fönstret. Patrik och jag började prata om det och han hade ett annat perspektiv där det inte alltid är så kul att bo ensam i en liten lägenhet långt från familj och vänner. Det kanske inte är så tokigt att träna hemma i kalla Sverige trots allt…

Bara några dagar senare var det min tur att stå på scenen och försöka inspirera andra! Min största sponsor Hyreshuset i Katrineholm hade bjudit in mig för att föreläsa om min dröm om att få tävla i VM på Hawaii. Jag skrattade lite åt mig själv och namnet på min föreläsning ”drömmen om Hawaii” när jag precis hade lyssnat på Patrik och hans dröm om att VINNA Hawaii… Nåväl, jag kände stor uppskattning efter föreläsningen och jag hoppas att några av deltagarna dyker upp på vägarna eller i vattnet framöver!

logo gif

Sen var det dags för RACE och närmare bestämt Örebro halvmarathon! En solig men aningen blåsig onsdagskväll begav jag mig till årets första tävling (bortsett från klubbtouren) tillsammans med Klas och Marie från klubben. Även Klas pappa Kjell följde med som välbehövlig support.IMG_0854 2

Jag hade ganska dålig koll på min kapacitet som man ofta har på våren innan tävlingarna kommit igång. Det var länge sedan jag tävlade i ett halvmarathon, faktiskt 2,5 år sedan! Då gjorde jag Stockholm halvmarathon på 8 sekunder under 1:30. Minns fortfarande hur det svartnade för ögonen sista biten i jakten på att komma in sub 1:30!

Jag var också lite bekymrad över att ha missat en del löpträning under vintern. När livspusslet inte går ihop är det ofta löpningen och simningen som faller bort. Cyklingen på trainern och styrketräningen är lättare att lösa.

Nog om annat, loppet startade och ca 175 deltagare satte fart. Jag visste mycket väl att 10-kilometersloppet startade samtidigt men när vi väl var igång hade jag helt förträngt det. Jag försökte fokusera på att hålla min egen fart och jag hade bestämt mig för att inte titta på klockan under hela loppet. I efterhand kunde jag konstatera att det gick lite fort i början, första 5 km på 19:24 och ett tempo på 3:52. Kanske lät jag mig ryckas med av 10 km-löparna. Jag sänkte farten en aning, delvis ofrivilligt när vinden låg rakt emot men milen avverkades på 39:47.

IMG_0858

Loppet genomfördes på en två varvsbana och efter en mugg sportdryck och några glada tillrop från Kjell vid sidan fick jag ny energi. Jag tittade som sagt inte på klockan men jag hade känslan av att jag höll bra fart, dock inte riktigt 4:02-tempo som krävs för att komma in under 1:25. Det var inget mål för dagen men jag erkänner att jag hade spekulerat i lite tider innan. Jag hade ingen bra rygg att följa under andra varvet utan sprang ensam. Benen började bli slitna efter 15 km och ungefär där fick jag för mig att Klas närmade sig bakifrån. Hornen växte ut och i varje kurva kastade jag ett öga bakåt för att se om han närmade sig. Bara några kilometrar innan mål upptäckte jag att det inte alls var Klas och jag slappnade av en aning sista biten. Tryckte på lite extra på slutet och gick i mål med känslan av att det var allt jag hade! Oavsett vad klockan nu skulle visa så var jag nöjd med att ha gjort allt!

1:25:46 stod det och ett rejäl förbättring av mitt personbästa! Ca två minuter senare fick jag ta emot Klas och efter ytterligare två kom Marie! Alla tre gjorde riktigt bra lopp! Även Klas slog personbästa och Marie var nöjd med att komma in under 1:30!IMG_0873

På listan över kul grejer kom nu Julita Triathlons träningshelg! För tredje året väntade två heldagar fyllda med träning och aktiviteter. Lördagen inleddes av multitalangen Tim från klubben som både tar grymma foton men som också delade med sig av sin expertis kring cykelvård. Därefter blev det en cykeltur på 83 km innan lunch efterföljande Ironman-teori som jag själv stod för. Jag vet av erfarenhet hur mycket som snurrar i huvudet inför en Ironman och när vi i år är ca 15-20 personer som ska ställa upp i Kalmar eller Jönköping så tyckte jag att det var ett bra tillfälle att bota många grubblerier.

IMG_4222

Dala stod för ett riktigt bra styrkepass med flera övningar som jag inte var van vid och jag fick verkligen slita hårt! Marie körde teambuilding med flera roliga lekar innan vi grillade och käkade tillsammans.

DSC_5779

DSC_5810Hela söndagen tillbringade jag i simhallen, till stor del tillsammans med den välmeriterade simmaren och numera tränaren Mikael Rosén. På förmiddagen tränade de flesta andra löpning men jag var en av sex som hade bokat upp mig på privatlektion med Micke. Ett nyttigt pass med introduktion av några nya träningsredskap som var till stor hjälp.

Under eftermiddagen höll Micke ett teoripass med inslag av både historia och teknik. Delar som han senare kunde relatera till när vi låg i vattnet. För min del blev det tre timmar i vattnet och en mängd nya tips att tänka på. Nu kommer jag att rita grisar i taket varje pass… 😉IMG_4621IMG_4634

Sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd med helgen men jag var rejält trött på söndagkväll. Trots att jag faktiskt tränat mindre än vad jag normalt sett brukar göra på helgerna så var det en anspänning att få alla delar att falla på plats och fungera. Det kändes i alla fall som våra medlemmar var riktigt nöjda och där i låg den stora belöningen!

Den efterföljande onsdagen innehöll tourtävling #2 och 4,8 km terränglöpning i Bie. Jag såg verkligen fram emot loppet men samtidigt gick jag runt med en olustig känsla. Det är en tuff bana med många backar och jag visste hur hårt det skulle bli! Det var skönt med fokus på annat innan då båda barnen deltog på olika sätt, den ena som deltagare och den andra som maskot!DSC_5953-2

DSC_5968Jag fick till en helt ok uppvärmning på ett sätt som jag fick tips om och började med i höstas. Den ser ut som följer:

• ~10-15 min lugnt arbete (t.ex. jogg) @ 40% av VO2max = ca 50% av maxpuls

• 5-10min korta, hög intensiva arbeten (upp till 10sek) med dubbel så långa vilopauser mellan (stor ansamling av ADP, oorganiskt fosfat, kreatin mm= aktiverar aeroba energisystem)

• + eventuell lätt dynamisk stretching (2 x 20sek- 10sek vila mellan set) av nyckelstrukturer

• På med (eller ha kvar) varma kläder -> vila 5-6min

Jag hade satt upp en målbild där jag sprang först över mållinjen. Knappast realistiskt med tanke på att supersnabba Erik Johansson och Christoffer Lundgren Björnkvist var anmälda men i min målbild hade båda två riktigt dåliga dagar… 🙂

Det fanns också andra högst potenta löpare i startfältet, Klas Berlin och Tobbe Rosén för att bara nämna några.

DSC_5893

Starten gick och det var högt tempo direkt från början. Snart nog hade jag positionerat mig som trea bakom Erik och Christoffer. Första kilometern avverkades på 3:37 vilket är riktigt snabbt med tanke på kuperingen. Jag behöll min position och hade kontakt med Christoffer även om avståndet sakta ökade. Bakom mig lurade Klas och en kille som tävlade för Forssa. Första varvet gick på strax under nio minuter och ett snittempo på 3:39. Andra varvet flöt på väl och när jag inför sista uppförsbacken såg Klas och Forssa-killen ca 30 meter bakom mig började jag att tänka att det var lugnt. Jag kunde inte hota Erik och Christoffer och jag kände mig nöjd och bekväm med tredjeplatsen. Men när jag 200 meter innan mål kastar en blick bakåt ser jag till min fasa hur gasellerna bakom mig börjat göra upp i en spurtstrid och närmar sig med stormsteg. Lite i panik går jag upp på maxfart och håller 2:50-tempo sista biten in i mål där jag faller ihop blott två sekunder före Klas!

Det var en maximal urladdning som resulterade i tiden 18:12 (2017: 18:31 2016: 20:12). Så skönt att kunna behålla tredjeplatsen och samtidigt förbättra min tid mot förra året!

Tredjeplatsen belönades med 160 friska poäng i touren! Därmed har jag 340 poäng totalt och klev upp i ledning!

Det har varit en intensiv period med alla aktiviteter och nu ser jag fram emot en lugnare period med ”bara” träning.

Klubbtouren 2018 är igång!

Det har gått ett halvår sedan jag tävlade senast och såhär års längtar man verkligen efter att testa kapaciteten efter en lång tid av slit i mörker och kyla. Äntligen var det dags att tävla igen och formatet var bästa tänkbara i och med en lite mindre klubbtävling.

Det var dags för uppstarten av Julita Triathlon klubbtour 2018 och första deltävlingen, 200 meter simning!

28947545_1846214982089897_6432342843222192239_o

Jag har några tidsmässigt bra veckor bakom mig där jag kunnat träna 16-18 timmar i veckan utan att känna mig särkilt stressad eller sliten. Förra veckan avslutades i Säfsen med några träningsfria dagar och ”återhämtning” i skidbacken. Jag klämde dock in ett litet löppass första morgonen med lika många kilometer som minusgrader och det var en riktigt kall morgon! Vid dessa tillfällen tänker jag alltid ”idag blir jag en Ironman”. Det är trots allt detta slit som ligger till grunden för medaljen, själva tävlingen är bara den sista procenten.

Nåväl, tillbaka till simhallen där 27 av klubbens medlemmar samlats för att göra upp i vattnet. Jag hade som alltid en del tankar inför loppet. Jag hade bra koll på min egen kapacitet, inte minst efter ett testlopp på måndagen samma vecka där jag simmade 200 meter på 2:45 med känslan av att det fanns lite mer.

Naturligtvis hade jag även kartlagt en del av motståndet och under vintern har jag sett en av våra nya medlemmar Rickard Fursjö imponera på torsdagsträningarna. Jag såg honom som min främsta utmanare men allt eftersom tiderna kom upp på tavlan blev jag mer och mer nervös. Hela åtta simmade kvalet under tre minuter.

Till sist blev det min tur att simma kvalloppet och jag var verkligen sist ut i och med att jag vann förra årets tävling och fick starta sist. Jag gör en stabil simning men går tyvärr ut för hårt och gör första 100 på 1:15 för att sedan tappa istället för att öka den andra halvan. Glider in på 2:42:06, 91 hundradelar efter Rickard och därmed näst snabbast och i A-final.

28953963_1845778958800166_5618405412517750166_o

Där får jag sällskap av Martin Krantz och Andreas Assermark. Finalerna drog igång samtidigt som jag försökte återhämta mig vid sidan. Det gick inget vidare och känslan av utmattning ville inte ge med sig. Snart var det dags för en ny urladdning och trots att jag gjorde allt för att tagga till kände jag att kroppen inte riktigt var med mig.

Jag var ändå tvungen att bjuda upp till dans och gjorde vad jag kunde för att utmana Rickard. Jag fokuserade på mitt eget lopp och försökte undvika att titta på banorna bredvid. Jag kunde dock ana att Rickard drog ifrån i simningen men att jag kom ikapp i vändningarna. Efter 100 meter var vi lika men då missar jag i vändningen och Rickard får några meters försprång. Mina krafter sinade och jag hade ingen chans att jaga ikapp. Rickard vinner välförtjänt på samma tid som i kvalet vilket är ett kvitto på stabilitet. Jag tappar fyra sekunder men är åndå väldigt nöjd med en andraplacering och 180 värdefulla poäng i inledningen av touren.

Tider, placeringar och poäng hit och dit… Viktigast av allt är gemenskapen i klubben och det var en riktigt rolig förmiddag tillsammans med ett härligt gäng! Kul att se hur många har utvecklats och vilken potential det finns bland oss! 18814905_1845781925466536_1978856563348030833_o

Ge mig vår!

Februari börjar lida mot sitt slut och även om vintern tycks bita sig kvar ett tag till känns mars ändå som en vår-månad. Jag börjar se slutet på den långa mörka vintern som även om den har en viss charm, försvårar träningsmöjligheterna. Här kommer en liten statusuppdatering.

Simningen

Basen av träningen har som vanligt bestått av simning med Katrineholms simsällskap på måndagar och torsdagar. Utöver detta har jag genomfört några pass med Julita Triathlon där jag ofta själv varit ledare samt några pass på egen hand. Nyligen simmade jag ett av mina längre pass någonsin på 6200 meter i sällskap av Micke Karlsson. Micke som för övrigt varit en riktigt bra sparringpartner i vattnet under hela vintern.

Jag känner mig till freds med simningen även om bensparken är min stora Akilles häl. Desto starkare känner jag mig i armarna och jag älskar när vi tränar med paddlar och dolme!

Den 24 mars är det dags för första klubbtourtävlingen, 200 meter simning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

IMG_4376

Cyklingen

I år kunde jag tack vare mina sponsorer uppgradera min trainer till den bästa som finns på marknaden, en Tacx Neo. Det tog verkligen inomhusträningen till den yttersta nivån. Samtidigt började jag använda mjukvaran Zwift och hela upplevelsen gav mig en nytändning. Såhär långt har jag tillbringat 85 timmar och avverkat 270 mil på trainern den här vintern.

EI180202Mikael_Kjellander01redMitt absoluta hatpass infaller varje söndag och heter 5×5 vo2-max. Det innebär att jag efter en lång uppvärmning ska göra 5 stycken 5-minutersintervaller på 370 watt. Det är sååå fruktansvärt jobbigt och precis på gränsen till vad jag klarar av. Vissa gånger har jag inte ens orkat alla 5 intervaller. Jag vet hur viktiga de här passen är men jag måste gräva långt ner i källaren för att hitta krafterna!

Löpningen

Två gånger i veckan har jag löpt tidigt på morgonen innan jag åker till jobbet. Klockan ringer 05:20, det är -10, det är mörkt, det snöar och blåser. Jag måste bara stänga av alla tankar och känslor och se till att komma i kläderna. För mig handlar det om just det, att komma i kläderna. Klarar jag bara det så kommer jag ut, för jag skulle aldrig ta av mig träningskläderna och gå och lägga mig igen! Lönen för mödan är att komma in i värmen, ta en dusch och äta frukostgröten!

Distanspassen har jag kört både utomhus och på löpband men intervallerna har nästan bara blivit på bandet. Jag har en bra känsla för löpningen just nu och jag ser fram emot torra vägar. IMG_3787Styrketräningen

Här har jag fokuserat på bålträning samt specifika simövningar. Benen brukar också få en omgång emellanåt. När det kommer till träningsmotivation så har styrkan varit svårast och jag måste anstränga mig mentalt innan passen.

Vid sidan om träningen

Senast berättade jag om min nya sponsor Hyreshuset och deras arbete med Huskurage. Jag har också glädjen att kunna fortsätta med mina tidigare sponsorer Ica Maxi Katrineholm, XL-bygg Ålsäter, Silver och Stål, Eskilstuna cykeldepå, Studio LinaL, Ninas fotstuga, Tweeler Bikes och Vitamin Well.

Att ha all denna uppbackning i ryggen hjälper verkligen på vägen och nyligen blev jag påmind om vilka fantastiska människor jag är omgiven av! Först hörde Björn på Tweeler Bikes av sig och erbjöd sig att serva min cykel. Inte nog med att han gick igenom hela cykeln och bytte utslitna delar. Han reste från Västervik för att hämta cykeln och jag fick den även hemkörd, nypolerad! 🙂

Han monterade dessutom den senaste trenden, en oversized pulley som ska kunna ge några watt mer effekt.

IMG_4384

Bättre och mer personlig service går inte att få! Tusen tack Björn och Tweeler Bikes!

Loggo

Nästan samtidigt hörde Nina på Ninas fotstuga av sig och undrade om det inte var dags att ta hand om mina fötter. Det känns sjukt lyxigt att ha en annan människa som tänker på ens fötter! Jag har verkligen förstått vikten av att ta hand om fötterna och nu har jag en tid bokad!

Ninas fotstuga

Jag har också haft glädjen att bli omskriven i tidningen Sörmlandsbygden. En reporter där hade hört talas om min triathlonsatsning och vi träffades hemma hos mig för ett reportage. Ett riktigt trevligt möte med en intresserad och hängiven journalist. Detta resulterade i ett fint mittuppslag:

IMG_4432

Reportaget finns att läsa här: Ironman

Vid sidan om min egna träning har jag engagerat mig en del i klubben, Julita Triathlon. Vi har nu genomfört en stor klädbeställning och till våren kommer ännu fler grönklädda att synas utmed vägarna.

IMG_3810

Vi har också lyckas bjuda in en av världens främsta triathleter Patrik Nilsson till Julita för en öppen föreläsning den 7 april! Det känns fantastiskt bra att få en världsartist på besök och dessutom kommer våra medlemmar att få träna tillsammans med Patrik senare samma dag! Patrik Nilsson

Nu längtar jag verkligen efter att få simma i sjön, cykla på småvägarna runt Katrineholm och löpa i solnedgången! Bli vår NU!

Tack för att du läser! Vi ses!