Då var det dags igen, Ironman…
Ytterligare ett år av träning och förberedelser låg bakom mig och nu var det upp till bevis. Skulle jag i min tredje Ironman nå målet att genomföra tävlingen under drömgränsen 10 timmar?!
Att genomföra en Ironman under 10 timmar var ett mål som jag satte redan efter min första tävling 2014. Att ha ett uttalat mål sätter en press på mig som jag behöver och vill känna för att prestera. Jag ville verkligen nå mitt mål men samtidigt lovade jag mig själv att inte bli besviken. Det skulle kunna handla om små marginaler, kanske sekunder.
När jag tittade i resultaten efter Ironman Kalmar 2015 så hittade jag en person som gått i mål efter 10:00:01. Han var alltså en(!) sekund från 10 timmar. Stackars honom var min tanke!
Senare efter Ironman 70.3 i Jönköping satt jag i ett tält med en hamburgare och pustade ut efter loppet. Bredvid mig satt en norrman och vi började småprata lite. Det visade sig att han skulle tävla i Kalmar i år. Jag frågade vad han siktade på för tid och även han siktade på att komma in under 10 timmar. Sedan berättade att han hade samma målsättning i fjol men missade med en sekund… Jag hade alltså träffat sekundmannen! Jag frågade om han blev besviken men han sa det inte går att bli besviken efter en Ironman. Han berättade att hans fru blev väldigt besviken men inte han. Ett viktigt möte för mig som gav mig en er avslappnad inställning till tidsmålet.
Nåväl, här kommer berättelsen om loppet och dagarna innan. Avresa på onsdagen med bilen fylld från golv till tak av prylar och någonstans bland cykelpumpar och badmössor fanns också två barn och en sambo. Vi reste tillsammans med vännerna Tim, Moa och lilla Hugo. Depåstopp väntade i Västervik där Tweeler bikes huserar och cykeln fick kärlek i form av nya hjul, bromsar och en uppgradering av mjukvaran till de elektroniska växlarna. Hur coolt som helst att koppla upp cykeln mot en dator precis som en modern bil!
Vidare mot Kalmar och direkt till registreringen till tävlingen. Med band runt handleden och nummerlappar och simmössa i handen inföll sig ett lugn och vi for vidare till campingen utanför Kalmar. Väl framme möttes vi av några tyskar i vår stuga som campingen hade lyckads dubbelboka. Efter några turer löste sig allt men vi hamnade tyvärr inte bredvid våra vänner som planerat.
Under torsdagen träffade jag övriga Katrineholmare, Mikael Karlsson, Mange Lagerbäck, Anders Eriksson, Roger Culmsé och Tobias Rosén för middag och gemensam promenad till pre-race mötet på kvällen. Riktigt kul att känna spänningen och förväntningarna hos de andra killarna.
Fredag innebar incheckning av cykel och utrustning i växlingsområdet. Jag var på plats ganska tidigt men därmed kunde vi förbereda oss för premiären av Ironkids där mina båda deltog. Ironkids är en löptävling för barn i alla åldrar med olika distanser. Upploppet och målgången är densamma som för Ironman och hela evenemanget är väldigt seriöst med nummerlappar, speaker, medaljer och målgångs T-shirt.
Kvällen avslutades efter middagen och 20:15 låg jag till sängs. Dock med huvudet fullt av tankar och kroppen full av pirr likt ett barn innan julafton. Somnade strax innan midnatt men vaknade redan vid 02 och var helt klarvaken. En timme senare gav jag upp försöken på att somna om och klev upp. Nu var det raceday! Efter en dusch och en tallrik gröt satt jag i bilen på väg till starten.
Som alltid helt fantastisk stämning vid tävlingscentrum! Svårt att ge en rättvis beskrivning och det måste upplevas när ca 2200 atleter iförda våtdräkt står på led omgivna av tusentals åskådare. Jag hade målsättningen att simma de 3860 metrarna på 1:10 och placerade mig därför i när anslutning till den skylten i startledet. Jag placerade mig längst till höger för mina anhöriga skulle stå på den sidan längre fram. Det visade sig dock vara ett litet misstag för på höger sida längre fram fanns en servering med vatten. Det innebar att det uppstod en propp och många bakom mig passerade på vänster sida innan jag kom förbi och fram. Några sista peppande ord från familj och vänner innan jag kastade mig i Östersjön.
SIMNINGEN – Eftersom jag halkat efter lite i startledet hade många långsammare simmare startat före mig. Första 500 metrarna simmade jag förbi minst 50 personer och jag fortsatte att avancera i ytterligare någon kilometer innan jag hamnade bland likvärdiga simmare. Dimman låg tät över vattenytan och det var svårt att se bojarna på längre avstånd. Jag hade förberett mig väl och räknat antalet bojar dagarna innan. Därför visste jag hela tiden exakt var på banan jag befann mig. Att ha simmat den två gånger tidigare är också en stor fördel.
Vattnet var lite kallt, 16,6 grader är lite under optimal temperatur. Jag har mentalt inga problem att hantera kylan men mina händer och fötter är sabbade efter 15 månaders värnplikt i lapphelvetet. Därför fick jag efter halva simningen problem att hålla ihop fingrarna och få bra grepp i vattnet. Att komma tillbaka till kajen efter den långa svängen längre ut är en skön känsla. För att se åskådarna stå längs med hela kanten men också för att få en bättre uppfattning om hur fort det går. Sista delen går längs med Kattrumpans badplats och där blev vattnet plötsligt mycket varmare. Kanske var det mycket barnkiss i vattnet men det gjorde susen för mina frusna händer inför sista delen. Jag kom fram till rampen och kastade ett snabbt öga på klockan, 1:08:25. Precis den starten som jag hade önskat, att simma under 1:10 och få ett bra utgångsläge inför cyklingen. (Tidigare simtider 2015: 1:19:26, 2014: 1:17:17)
T1 – Snabbt in i tältet för ombyte till cyklingen. Trångt men av erfarenhet vet jag att det finns mest plats längst bort och inrättade mig där. Jag behöll fjolårets taktik och tog på mig tåstrumpor redan här. Det är krångligt och tidsödande men det håller blåsorna borta i löpningen. Det tog mig 3:25 att komma upp ur vattnet och ut på cykeln. (Tidigare T1 2015: 3:30, 2014: 3:34)
Cyklingen – Hela supporterskaran stod strax efter starten och det gav en skön kickstart att ta emot deras hejarop innan 180 km i sadeln. Den mäktiga Ölandsbron forcerades och man flyger fram efter krönet när uppför blir till nedför i flera kilometer. Inledningen av cyklingen blev den snabbaste delen och efter 25 km höll jag en snittfart över 39 km/h. Förhållandena var perfekta med endast lätt sydostlig vind. Min målsättning i cyklingen var att genomföra den på 5 timmar vilket skulle innebära en snittfart på drygt 36 km/h. Jag hoppades att kunna bygga upp en liten buffert av fart eftersom den sista delen blir tuffast och där ha marginalerna med mig. Efter 90 km och halva cyklingen låg snittfarten strax över 37,5 km/h och jag var tillfreds. Nu började dock kroppen att värka, ländrygg och nacke. Som vanligt och väntat efter några timmar i tempoställning. Flera gånger dök två av mina sponsorer upp längs med vägkanten på Öland. Jens från Silver och Stål och Nina med Ninas fotstuga. Även om jag passerade snabbt så ger det välbehövliga energikickar!
Tillbaka på fastlandet och genom folkhavet som väntar i centrala Kalmar. Så himla häftigt att cykla bland tusentals åskådare som tjoar och skriker. Inte läge att stå på näsan med andra ord så här tog jag det lite extra försiktigt och passade på att njuta. Kort därefter väntade ”self-service” där min privata langare Stefan bytte ut flaskorna åt mig i farten.
Drygt 5 mil kvar av cyklingen och nu väntade en ganska tuff del. Lite mer teknisk bana, mindre åskådare och framför allt mindre krafter. Efter 150 km och 4 timmar så mötte jag Micke Karlsson vid vid banans enda vändpunkt. Jag hade hela tiden haft i bakhuvudet att han kunde finnas före mig med tanke på att han både simmar och cyklar bra. Nu låg han 4-5 minuter före mig vilket faktiskt gladde mig, att det gick så bra i hans Ironman debut! Stunden senare höll det på att gå illa för mig när framförvarande cyklist bromsade in kraftigt för en järnvägspassage efter en nedförsbacke. Jag upptäckte honom sent men lyckades väja på insidan av honom för att undvika kollision. Det gick bra men det var med andan i halsen! De sista tre milen tappade jag fart och såg hur min genomsnittsfart sakta blev lägre och lägre. Jag tillät det ske istället för att pressa mig hårdare. Jag hade fortfarande marginal för att cykla under fem timmar och jag ville hålla mig så fräsch som möjligt inför löpningen.
Till slut var 180.2 km avverkade och det tog 4:55:10. (Tidigare cykeltider 2015: 5:20:46, 2014: 5:28:13)
T2 – Växlingen till löpning gick bra, även om det känns som en evighet när fingrarna är svullna och musklerna i benen skakar. Tid 1:42. (Tidigare T2 2015: 2:20, 2014: 2:36)
Löpningen – Nu började det bli spännande efter att ha levererat enligt egen förväntan både i simningen och cyklingen. Klockan visade totaltid 6:09, jag hade alltså 3:51 på mig att springa ett marathon. Jag hade även här en förväntan på tiden och det var 3:30 vilket innebär en snittfart på ca 5 min/km. Här var jag dock mer osäker och jag visste att tiden var optimistisk.
Iväg bar det i alla fall över kullerstenarna i centrala Kalmar. Smärta präglade inledningen precis som förväntat innan de löpspecifika musklerna har vaknat till liv. Det tog nästan 10 km innan jag kom i fas och kände mig mer som en löpare än en påkörd grävling. Det fanns lite fart i alla fall och första milen avverkades på 49 min och 4:55-tempo.
Det jag fruktade mest med hela tävlingen kröp allt närmre, nämligen andra halvan av löpningen. Där kommer smärtan på riktigt och där avgörs allting. I mina två tidigare tävlingar hade den här delen varit den tveklöst värsta. Jag nådde halvvägs dvs 21 km och höll då ett snitt på 5:03. Hela tiden höll jag mig sysselsatt med att räkna, hur långt är det kvar, hur lång tid har jag på mig och vilket tempo måste jag hålla? Vid det här laget visste jag att jag hade ca 2:05 på mig att springa de resterande 21 km, det kändes stabilt men vad som helst kan hända. Jag mötte Micke som dessvärre hade tvingats gå. Jag förstod att hans vad spökade och led med honom efter kanoninsatserna tidigare.
Jag nådde 30 km efter 2:34 och snittade 5:08. Farten sjönk men ändå inte så mycket att jag blev stressad. Nu väntade sista varvet. Jag spelade ut många mentala kort i huvudet och det främsta var ”sista gången-kortet”. Nu är det sista gången jag springer förbi det där huset eller sista gången jag ser den gubben i sin solstol. De som hejar längs med löpbanan är oändliga i antal men en av dem ropade från sin trädgård när hon såg på mina armband att jag var på sista varvet ”tack för i år Mikael”. Även om jag hade 7-8 km kvar så blev det så påtaglig att slutet är nära. Jag började räkna ner till 40 km i stället för 42,2. Vid 40 passerar man löpstadion och får det sista armbandet därefter väntar 2 km med publik längst med hela sidorna fram till mål, den delen är gratis!
Det gör ont och hela kroppen skriker stanna men den riktiga väggen som jag mött tidigare inföll aldrig! Kroppen led men skallen var stabil. Jag sprang in på stadion och in i fållan för det tredje armbandet. Sadist kanske, men det är njutning att se andra plocka sitt första armband och ha så fruktansvärt långt kvar att springa! En grönklädd uppenbarade sig och det visade sig vara Roger Culmsé som gått ut på sista varvet. Jag kom ikapp honom och vi växlade några peppande ord. I kurvan efter stod supportrarna som nu förstod att jag skulle klara målet. Sub 10 var inom räckhåll och det gjorde plötsligt inte ont längre när jag flög fram mellan fullpackade restauranger och caféer på väg mot mål. Jag hade marginalerna med mig, jag behövde inte öka på slutet eller spurta för att det var på håret. Något som jag hade fruktat innan!
Sista kurvan, Ironman-loggan som kröner målportalen uppenbarade sig långt borta bakom folkhavet. Den kom närmare och närmare och jag nådde fram till röda mattan, publik överallt och mitt i publikhavet nära staketet stod min familj och mina vänner. Där kom alla känslor på samma gång, lycka, glädje, lättnad!! Några sista steg förbi speakern, som ropar ”Mikael is crying, Mikael YOU ARE AN IRONMAN!”. Genom målportalen och en blick bakåt mot klockan som visar 9:47:41. (Tidigare totaltider 2015: 10:42:42 2014: 10:52:50)
Jag sprang maran på 3:38:59 vilket jag är jättenöjd med och snittfarten blev 5:14 min/km. (Tidigare löptider 2015: 3:56:40 2014: 4:01:10)
Det är över, det är slut, det gick, jag klarade det! Jag uppnådde mitt mål att genomföra en Ironman under 10 timmar och jag har samtidigt genomfört tre Ironman! Allting fungerade i en tävling där så mycket kan gå fel! Jag har funderat, analyserat och planerat under hela det senaste året. Jag har räknat kolhydrater, rakat benen, vaxat hjälmen och gått igenom varenda tänkbar detalj inför loppet. Till slut hade jag en plan, som jag följde och som fungerade.
Jag hade inte klarat den här resan på egen hand och det finns många i min omgivning som har bidragit på olika sätt.
Lina – Som alltid står vid min sida, som skapar mina förutsättningar och driver mig framåt. Du är inte mycket för offentliga hyllningar så därför fattar jag mig kort. Utan dig är jag ingenting!
Julita Triathlon – Tack till alla härliga medlemmar som jag haft förmånen att lära känna genom träningen! Jag är väldigt glad och stolt över vad vi har uppnått tillsammans!
Supportergänget i Kalmar – Mamma, pappa, Erik, Tim, Moa, Stefan, Maria, Yngwe, Kristina, Jens och Nina samt alla barn. Ni reste långt, ni hade supportertröjor och banderoller, ni skrek er hesa och bar mig fram under dagen. Stort stort tack för ert stöd!
Tim – För all hjälp med bilder, filmer och hemsida! Samt för stöd och allt härligt triathlonsnack!
Björn – VD på Tweeler Bikes som gav mig chansen att köra på en supercykel under året och som även har hjälpt mig med reservdelar och support.
Daniel och D E HÄLSA – Som för tredje året i rad tagit fram mitt träningsprogram och som stöttat mig på vägen i med- och motgång. Jag ser fram emot ett fortsatt samarbete!
Silver och Stål – Som hjälpt mig ekonomiskt och bidragit med fina kläder.
Ninas fotstuga – Som har tagit hand om mina fötter och även hjälpt mig ekonomiskt.
Christian och Rolf – Eminenta simtränare som jag ser fram emot att fortsätta med.
Jag vill också tacka alla som på olika sätt gratulerat mig efter tävlingen. Jag har aldrig varit med om något liknande! Var det OS-guld?! Nej, det var bara 142.a plats i Ironman men för mig personligen var det en stor seger och jag är glad för alla som känner med mig!
Avslutningsvis – Över 300 träningspass har passerat det senaste året. Jag minns ett pass lite extra, den 7.e januari. Det var -10, det snöade och det var mörkt. Via Facebook bjöd jag in till gemensam träning i form av backintervaller på kvällen. Flera sa att de skulle komma men i slutändan var det bara en person som dök upp, Magnus Andersson. Nog var även jag frestad av tanken på att krypa under filten med en kopp varm choklad i stället. Men jag visste att den kvällen skulle bli en viktig pusselbit i det stora Ironman-pusslet. Vi körde skiten ur varandra den kvällen och jag minns att jag tänkte ”när sjutton ska han säga att vi ska sluta?!” för jag ville inte vara den som sa det! Nyligen nådde Magnus sitt stora mål när han genomförde AXA fjällmaraton. Jag påstår att han nådde sitt mål tack vare vårt träningspass tillsammans i januari! Inte utifrån passets träningseffekt, men utifrån hans inställning till passet. Nu har jag nått mitt mål, tack vare vårt träningspass tillsammans…
Mot nya mål…