Racerapport – Ceresloppet

På lördagsmorgonen tog jag beslut om att ställa upp i Katrineholms största cykellopp, Ceresloppet trots att en segdragen förkylning inte riktigt hade släppt taget. När näsan var tömd och sportdrycken var blandat begav jag mig mot starten vid Woodyhallen. Loppet är ett motionslopp där traditionella racercyklar dominerar med ett enda undantag, nämligen jag och min tempocykel.

Det innebär att jag får köra mitt eget race med avstånd till övriga och inte ligga i klunga. Jag vill inte riskera att någon stör sig på att jag har ”fel” cykel och är mycket noga med att inte ligga nära någon.

Nytt för i år är att jag cyklar med wattmätare och inför loppet hade jag efter diskussion med coach Teresa klart för mig vilken effekt jag skulle ligga på genom loppet. Starten gick och vi lotsades ut genom stan av en ledarbil och därefter var det fri fart. Jag placerade mig längst bak och höll min effekt utan att bekymra mig över vad andra gjorde. Ganska snart kunde jag konstatera att ledarklungan var utom synhåll och därmed också mina mycket små förhoppningar om att kunna hänga på täten.

Jag avancerade i fältet och hade efter några mil fått en svans som tog chansen att få gratis draghjälp. Solen sken och jag passade på att njuta av väcker sörmländsk omgivning. Underlaget var stundvis mycket dåligt men jag var väl förberedd på det då jag körde igenom banan fem dagar tidigare.

Vid 55 km var första vätskekontrollen som jag vinkade åt och passerade. Precis därefter bytte det som rann ur näsan plötsligt färg från gult till rött. Jag började blöda näsblod och det hann bli rejält grisigt innan jag fick tag i en papperstuss som jag haft i bakfickan. Det blev några kilometer med en hand på näsan innan det till slut avtog. Jag hade behövt en skvätt vatten att skölja av mig med men det var bara att gilla läget och trampa vidare. IMG_1650

Nu var jag helt ensam utan kontakt varken framåt eller bakåt och så kom det att bli flera mil framåt. Ensamheten drog ner humöret och det gick tungt. Jag befann mig i djupa tankar om en bok jag läste som barn, Palle är ensam i hela världen när plötsligt en klunga dök upp från ingenstans!

1961_PalleArEnsamIVarlden

Det visade sig att en av dem hade kört omkull, utan större fara men det vara anledningen till att jag kom ikapp. Nu kunde jag följa dem hela vägen till Högsjö där de flesta av dem stannade i kontrollen vid 100 km.

En person fortsatte genom Högsjö och jag hängde på. Strax efter Högsjö stod mina föräldrar och hejade och jag unnade mig ett kort stopp och pratade lite med dem. Tappade en minut till framförvarande men snart nog hade jag kommit ikapp och uppmanade honom att ta rygg på väg mot Vingåker.

Väl där släppte han av och jag fortsatte ensam mot Österåker där motvinden precis som i fjol var påtaglig. Vid Hullabadet stod åter mina föräldrar men nu offrade jag inte mer tid. Jag kände mig stark trots att jag hade 130 km i kroppen och tryckte på lite extra på väg mot Katrineholm. Jag passerade 5-6 personer på vägen innan jag efter 4:22:38 var åter vid Woodyhallen. En försämring med fem minuter jämfört med 2016 men jag var ändå nöjd med insatsen. Fjolårets tid räckte till en topplacering men i år hade en klunga på ca 10 personer gått runt strax under fyra timmar, riktigt grymt!

DSC_2310

Det rackarns näsblodet återkom flera gånger och tillsammans med en Snickers utsmetad i halva ansiktet blev dags bästa stund att få tvätta ansiktet efter loppet! 🙂

Leave a reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

5 × 2 =