Äntligen dags för årets främsta lokala triathlontävling i vackra Österåker. Vi som härstammar från Julita brukar skämtsamt säga att man bor i Österåker p.g.a. utsikten, då man ser Julita på andra sidan sjön Öljaren. Men som boende i Österåker har man också chansen att avnjuta ett triathlon på nära håll en gång vartannat år sedan 2013. Det här var alltså tredje gången tävlingen arrangerades.
För egen del var det första gången även om jag under mellanåren 2014 och 2016 körde loppet som en inofficiell träningstävling. Distanserna är 400 meter simning, 26 km cykel och 4,5 km löpning.
Korta distanser innebär högt tempo och litet utrymme för misstag. Jag hade höga förväntningar om en bra placering och kanske till och med seger men jag tränar för långdistanslopp och det fanns många starka deltagaren i startlistan. Jag bestämde mig ändå för att hitta en bra känsla och kunna njuta av dagen snarare än på motståndet.
Då loppet genomfördes i grannbyn var jag väl bekant med vägarna för tävlingen och sista tiden hade jag genomfört flera träningspass på tävlingsbanan. Några dagar innan loppet provade jag både sim- och cykelbanan och gjorde en sista analys. Jag hade därför bra koll på var jag kunde hämta fart, när jag var tvungen att bromsa och asfaltens status.
Starten gick på eftermiddagen och solen stod högt på himlen. Klockan 14:30 låg 64 individuella tävlande och sex stycken lagmedlemmar i vattnet. Starten gick och det blev tidigt trångt och stökigt. Jag satsade på att gå ut hårt vilket lönade sig. Efter ca 100 meter hade jag brutit mig loss och kunde bara se två andra framför mig. Efter vändningen fick vi vinden i ryggen och sista biten gick av bara farten. Upp på land som trea efter 6:36.
Härligt publiktryck på vägen upp mot växlingen och vidare ut på cykeln. Jag kunde se att min främsta rival Mikael Karlsson kom upp ur vattnet efter mig och han fanns nu bakom mig på cykeln. De två framförvarande var för mig mig okända men redan i första backen kunde jag avancera till andraplatsen. Jag tryckte på hårt för att komma ikapp ledaren och efter fyra km passerade jag.
Nu var jag i ledning och därmed jagad av alla andra! Jag visste att det fanns deltagare som kunde springa fortare än mig så det gällde nu att bygga upp ett avstånd som räckte hela vägen. Efter första varvet passerade jag tävlingscentrum med 200 åskådare vid vägkanten och det var en häftig upplevelse att vara i ledning! Jag försökte undvika att titta bakåt men kunde inte låta bli vid några tillfällen. Jag fasade att Micke skulle komma farande men han och alla andra lös med sin frånvaro.
Jag återvände till växlingsområdet och kastade en blick på klockan som visade snittfart 39,5 km/h. Växlade ut på löpningen och satte fart mot målet 4,5 km bort. Jag hade ännu inte sett någon annan deltagare men efter ca 500 meter mötte jag Micke på cykeln. Därmed visste jag att jag hade några minuters försprång. Snart nog kom trean och därefter kom cykel efter cykel farandes.
Jag hittade inte riktigt känslan i benen i början men vid vätskekontrollen efter två kilometer fick jag en mugg vatten som blev till ny bensin. Jag hade varit lite snål med vätska på cykeln och varit utan ett tag. Jag fick upp farten och kunde hålla 3:45-3:50 tempo resten av löpningen. Jag kastade några blickar bakåt men kände mig ohotad. Målet närmade sig och jag kunde njuta sista biten.
Fantastiskt känsla att gå i mål som vinnare med familj och vänner vid sidan!
Stort tack till arrangören för en fantastiskt fin tävling! Till funktionärer och publik! Till medtävlande och framförallt till mina 31 klubbkamrater i Julita Triathlon!