Racerapport – Ironman Kalmar

För bästa läsupplevelse rekommenderas en skön fåtölj, en stor kopp kaffe och fulladdade Ipads till barnen.

BAKGRUND

Klockan är 06:45, solen har precis stigit upp över Ölandbron och musiken pulserar genom bröstkorgen. Jag är omgiven av ca 2500 sammanbitna män och kvinnor iförda våtdräkt som alla aspirerar på att få titulera sig IRONMAN. Publiken trängs längs med hela kajen, på gatorna, på alla små broar och till och med hustaken är fyllda med folk. Speakern Björn Mortensen med rösten som frambringar gåshud gör allt för att maximera stämningen på platsen. Det är ett magiskt ögonblick som borde stå på allas bucket list att få uppleva innan man dör.

DSC_1928

Året är 2014 och jag ska för första gången starta i Ironman Kalmar. Jag visste inte vad som väntade mer än de sanslösa distanserna 3,86 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning. Trots att jag tränat hårt och disciplinerat kunde jag inte förstå hur det ens var möjligt att ta sig igenom detta extrema lopp. Mitt mål var enkelt, att genomföra Ironman Kalmar.

Efter 10 timmar och 52 minuter uppnådde jag mitt mål. Jag var en Ironman! Några dagar senare hade ”ALDRIG IGEN!” förvandlats till ”kanske…” och efter ytterligare en tid var jag anmäld till nästa års tävling. Nu behövde jag ett nytt mål, det blev att göra en Ironman under 10 timmar. Två år senare, tredje gången i Kalmar och 9 timmar och 47 minuter senare uppnådde jag målet!

0776_046310Målgång 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ironman Kalmar 2014 och 2016

Men nu då, vad kommer efter sub 10?! Tankarna började snurra kring Ironman World Championship på Hawaii. Denna legendariska tävling där allting började 1978 och som är alla triathleters stora dröm att få uppleva! Förutsättningarna är 4 (!) kvalplatser i min åldersklass som brukar bestå av ca 300 deltagare. Jag ställde mig själv frågan, är det ens realistiskt? Svaret blev nej, knappast… Men är det omöjligt? Nej, självklart inte! Det finns en chans om än minimal att jag skulle kunna bli så bra att en kvalplats hamnar inom räckhåll. Den lilla chansen räckte för mig men jag hade en klump i magen när jag offentliggjorde mitt nya mål, Kona!

Efter två tappra försök i Hamburg och Barcelona under 2017 utan att ens komma nära min dröm beslutade jag mig för att satsa allt på staden som uppfyllt mina drömmar två gånger tidigare, en stad som jag känner till väl och en stad som fullständigt kokar en gång om året. Jag skulle tillbaka till Ironman Kalmar!

RACEWEEK

Äntligen måndag så jag får börja dricka rödbetsjuice!! Nej fy vad jag avskyr den smaken men det ska tydligen vara bra för prestationen. 🙂 Det finns mycket annat som också är bra för prestationen, massage hos L Å massage eller fotvård hos Ninas fotstuga till exempel! Men det var inte bara kroppen som skulle optimeras. Cykeln genomgick en bikefit och uppgraderades med lite fräscha komponenter såsom däck, slang, kedja och en oversized pulley (coolt namn på stora kugghjul). Ny våtdräkt från 2XU och deras toppmodell Propel PRO, den bästa dräkt jag haft!

Med alla dessa optimeringar begav jag mig med bil mot Kalmar på onsdagen i följe med min gode vän/fotograf/mekaniker/allkonstnär Tim Nordlöf. Jag kom till registreringen strax efter att de öppnat men trots att jag var tidig så ringlade en lång kö ut på gatan. Då var jag väldigt tacksam över att vara AWA-atlet Awa är enkelt förklarat, en status med förmåner för de som varit snabba eller kört många lopp föregående år och jag kunde gå till en egen servicedisk helt utan kö!

IMG_5752

Tim gör en sista genomgång

Vidare till Öland för en tur på cykeln längs med tävlingsbanan innan middag och läggdags.

På torsdagen började jag med en simtur tillsammans med min vän och klubbkamrat Marie som också laddade inför loppet! Det var härligt att simma i Östersjön med dess klara och friska vatten. Efter simningen gjorde jag ett nytt cykelpass på tävlingsbanan innan jag avslutade träningen med lite löpning tillsammans med Marie igen.

Det är en speciell känsla när all träning är avklarad. Alla hundratals pass under året ligger bakom mig och nu är det bara tävlingen kvar.

Jag var i gott sällskap då vi var hela 11 deltagare från Julita Triathlon och många gånger fler supportrar på plats. De flesta av oss bodde på samma camping precis bredvid varandra. Vi hade bokat upp nästan varenda stuga och överallt syntes cyklar, våtdräkter och träningskläder. Det var lite komiskt att mitt ibland oss var en stuga bebodd av några polska kedjerökande hantverkare.

På kvällen träffades vi 11 deltagare inför Pre-racemötet i Kalmar och avnjöt/genomled mötet tillsammans. Jag har varit på många av Ironmans pre-racemöten men det här utmärkte sig tyvärr som ett av de sämre. Det var otroligt segdraget och dessutom väldigt varmt i lokalen. Men det var väldigt kul att träffas tillsammans.

IMG_0273

Långfredagen hör påsken till men den här fredagen slog alla mina rekord i att vara låååång. Jag försökte vila så mycket som möjligt med fötterna i högläge och dagens största ansträngning var att åka in till Kalmar för att checka in utrustningen. Jag trodde aldrig att dagen skulle ta slut men till slut föll mörkret och jag slöt ögonen. Jag hade hittat en skön pepplåt, Unstoppable med Sia som jag lät gå i lurarna på repeat hela dagen och det blev den som fick avsluta dagen.

Nervös är inte riktigt rätt ord, jag var snarare exalterad och anspänd inför vad som väntade. Jag var extremt fokuserad och hade gått igenom loppet, utrustningen och mig själv i huvudet hundratals gånger. Det blev dock ytterligare några hundra gånger innan jag tills slut lyckades få några timmars sömn. Väckarklockan stod på 03:55 men redan 03:30 vaknade jag och jag var redo. Äntligen var det dags!

RACEDAY

Gröt med skivad banan och russin, två ägg och en kopp kaffe. Precis som alla andra morgnar under året, och en sista shot med rödbetsjuice. Likt en robot genomförde jag hela proceduren från påklädnad i stugan tills jag stod vid simstarten iförd våtdräkt. Allting var genomtänkt och det lämnade inget utrymme för obehagliga överraskningar. Starten kom allt närmre och jag placerade mig i ledet av atleter på en förväntad simtid strax över en timme. Stämningen precis innan start kan enkelt kopieras från första stycket men om jag ska använda ett enda ord, magiskt!

DSC_1944

Starten gick och 07:00:38 låg jag i vattnet. Inledningen blev en stökig historia och jag hade svårt att få plats i vattnet. Väl framme vid första svängen hamnar jag väldigt långt ut från bojen pga all trängsel och får göra en stor sväng där jag tappar både tid och lite moral. Därefter väntar en lång rak del och jag fokuserar mycket på min strategi om att ligga på fötter, behålla tryck i armtagen och använda mycket ben.

DSC_2006

DSC_2002

I min jakt på att hitta bra drafting tappar jag tyvärr helt fokus på en bra navigering men stundvis lyckas jag hitta bra position men trängseln är ibland påtaglig. Vid ett tillfälle greppar en deltagare tag i min axel och trycker mig ifrån sig och senare vänder sig en annan om och trycker upp handen i ansiktet på mig samtidigt som han skriker något otrevligt. Riktigt osportsligt och jag hoppas att hans fortsatta tävling präglades av både punkteringar och skavsår… Jag lyckas ändå skaka av mig både honom och det som hände och fokusera på min tävling. Jag blir aldrig riktigt trött utan kan trycka på bra hela vägen. Det svåra med simningen är att det inte går att ha koll på tiden. Jag tittar aldrig på klockan under tiden men känslan var god! Innan jag klev upp på rampen intalade jag mig själv att oavsett vad som står på klockan nu så ska jag vara nöjd, för jag gav allt jag hade!

Klockan visade 1:07:54 och ok, jag hade lovat att vara nöjd men det var verkligen inte vad jag hade tänkt mig! När jag senare analyserade mina värden kunde jag se att jag simmat hela 4563 meter. Jag har alltså navigerat som en kratta och förlorat massor med tid pga av detta. Jag tycker inte att man ska hitta på massa ursäkter utan jag får helt enkelt svälja och konstatera att såhär bra var jag idag…

Något som verkligen fungerade bra den här dagen var växlingarna! T1 går på 1:59 och nu sitter jag på cykeln! Jag kände verkligen inte att jag fått en dålig start utan snarare, nu jävlar ska jag cykla!!

DSC_2168

Jag hade inte mindre än 317 personer framför mig men dessa ska komma att passeras en efter en. Cykeln går som en dröm, benen känns starka och efter en time har jag kommit över 40 km och håller en snittfart på 40,2 km/h. Jag har passerat Marie och växlat några korta pepp-rop och senare passerade jag också min vapendragare Micke som stod stilla vid vägkanten. Jag hinner fråga om han behöver hjälp men han skakar på huvudet och jag fortsätter. Senare får jag veta att han hade mekaniska problem. Så himla synd för detta monster på cykel!

DSC_2565

Efter 84 km är det dags att svänga vänster ut på Alvaret. Nu har jag en snittfart på 39,8 km/h men jag vet att lätt motvind väntar och ett mentalt jobbigt parti ska bemästras. Jag hade en särskild strategi för just den här delen av cyklingen, jag följer den och plötsligt ser jag mina grönklädda vänner längs med sidan som skriker mig full med energi och snart nog ligger Alvaret bakom mig.

Väl tillbaka i Kalmar väntar en hysterisk folkmassa och banan är helt fylld av folk! Jag hinner både se och höra min familj och mina vänner längs med sidan och det mentala bränslet fylls upp ytterligare. Det behövs för nu väntar den tuffaste delen av banan i och med de sista 60 km. Vinden har tilltagit en aning, banan blir mindre och mer teknisk samtidigt som kroppen påminner mig om att tempoställning inte är snällt…DSC_2309

DSC_2328DSC_2329

Fältet blir allt glesare i och med att jag vid det här laget passerad flera hundra cyklister. Jag är stundvis helt ensam och hinner till och med fundera på om jag cyklat fel. Kilometer efter kilometer kan avverkas och snart är det bara en mil kvar till växlingen! Det är alltid samma sköna känsla att få lämna cykeln och även om jag aldrig tillbringat så kort tid på sadeln som idag, 4:42 så är det en fröjd att hänga den på stället igen! Snittfarten blev till slut 38,7 km/h efter det lite långsammare partiet norr om Kalmar. 6.e snabbaste tid i M35 och 35.e totalt, skitnöjd!

T2 går lika bra som T1 och avverkas på endast 1:50!

Jag vet att det tar tid att väcka benen efter cyklingen och kanske lite extra just idag när jag gått på hårt där. Men jäklar vad tufft det var första 6-7 km!! Jag gick visserligen på ganska hårt och höll ett snittempo på 4:24 första 7 km och milen avverkades på 44:45. Första varvet var ovan upplevelse då jag hade relativt få andra deltagare framför mig. Jag såg nästan ingen annan deltagare under hela första varvet och jag kunde flera gånger höra både publik och funktionärer ropa ”det kommer någon”. Efter ett varv ropade min vän Tim från sidan att jag låg på 6.e plats och hade 3:30 upp till 5.an! Det var väldigt värdefull information! Känslan av att nosa på kvalplatserna gav en välbehövlig kick men samtidigt hade jag ingen aning om hur det såg ut bakom mig!

IMG_5768IMG_5769

DSC_2596

Det började att bli jobbigt, riktigt riktigt jobbigt… Farten hade successivt sjunkit något och efter halva löpningen snittade jag 4:38-tempo. Jag hade haft förhoppningar om ett lite högre tempo, inte minst efter några sanslöst bra träningspass under sommaren där jag lyckats springa snabbare än någonsin under långpassen. Nu hade jag en rejäl urladdning på cykeln i benen, jag hade inte fått i mig riktigt all energi enligt planen och värmen låg på 25-26 grader. Skit också, nu lät det som en massa ursäkter men där och då sökte jag förklaringar till varför det nu var så jäkla jobbigt! Efter 25 km kom den stora dippen, mörkret sköljde över mig, kroppen gjorde så ont och det var 17 km kvar att springa! Den riktiga mentala kampen hade börjat. Tänkt dig en djävul på ena axeln som skriker ”STANNA!!” och en ängel på den andra som viskar ”kom igen nu, fortsätt, kämpa…” Efter andra varvet väntade Lina i self service med mina gels som hon skulle langa. Jag bestämde mig för att försöka hålla ut tills dess och när vi träffades skulle jag be om ursäkt för att jag inte klarade det för att sedan falla ner och dö framför hennes fötter… Lite romantisk skulle det ändå vara…

Jag tog mig dit och väste så ynkligt jag bara kunde, ”Lina, jag är så trött…”

IMG_5777

Jag bjuder på den bilden.

Lina vet vid det här laget vad jag behöver, hon säger rätt saker samtidigt som jag tänker att jag ska inte skämma ut mig genom att dö just här bland allt folk, jag fortsätter lite till tills ingen ser mig. Därefter väntade dock 2 km genom centrala Kalmar där gatorna var fullständigt fyllda av galna supportrar och därmed inte heller någon bra plats att dö på. Fan, låt mig bara dö…

Ut på sista varvet i alla fall och Lina som sprungit genom hela stan för att möta upp mig på andra sidan står där och skriker på mig samtidigt som jag pressar i mig en ny gel! Det känns bättre, jag kanske inte ska dö trots allt och jag kanske till och med kommer att ta mig runt.

DSC_2712

Nu börjar plötsligt avståndet till mål bli nåbart, jag passerar skylten med 32 km och börjar känna mig stark igen. Jag lyckas till och med öka farten något och snart är det check både på 34 och 36 km. Helt ovetande om dramatiken som pågår vid sidan av banan bland alla som följer mig via mobilen passerar jag nu norrmanen Jan-Morten Ra som haft 5.e platsen under hela löpningen!

Jag passerar löpstadion vid 40 km och får det tredje och sista armbandet. En annan deltagare säger flera gånger ”du ser så stark ut Kjellander, du löper så bra” Jag vet inte vem du var men tack för den! 2 km kvar, Tim skriker från sidan att jag ligger 5.a! Det gör så ont, det är så jobbigt, det är så skönt, jag är så glad… Målet uppenbarar sig på långt avstånd, jag minns 2014, jag minns 2015 och 2016! Känslan är densamma, fullständigt eufori när den röda mattan äntligen ligger under fötterna! Jag klarade det igen, jag höll ihop när det var som jobbigast, jag gjorde det på 9 timmar och 14 minuter, jag blev 5.a, jag är en IRONMAN!

DSC_2832DSC_2843IMG_5780

Löpningen avverkades på 3:20 och i snitt 4:44-tempo. Förutom min 5.e plats i M35 slutar jag på 23.e plats totalt av alla deltagare! Den smakar riktigt bra!

Jag är väl medveten om förutsättningarna för kvalplats, nu måste en av topp 4 tacka nej till sin plats för ett den ska gå vidare till mig. Hawaii är nära, men samtidigt så långt borta… Snart nås jag och mitt sällskap av rykten om att två av de direkt kvalade kommer att avböja. Det skapar såklart ett sus i magen men ingenting får tas ut i förskott!

Jag har gjort allting jag kan, nu ligger resten utanför min kontroll. Ceremonin med Kona slot awards låg dagen efter loppet och efter prisutdelning i alla klasser, lite filmvisningar m.m. så det blev en otroligt lång och nervös väntan på svaret. Skulle jag uppnå mitt stora mål och skulle min familj få uppleva Hawaii tillsammans som vi drömt om så länge?

IMG_5802

Till slut kom man till min klass M35 och jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv… Första personens namn ropas upp…. Inget svar… Jag håller andan… Hans namn ropas upp igen, någon ropar ”He has gone home”… En tredje gång… Inget svar… Då är det klart, platsen kommer att rulla ner till 5.an, dvs mig!

Det snurrar i hela huvudet när speakern Paul Kayne som är en legendar i Ironman sammanhang ropar upp ”MIKAEL KJELLANDER”!

Jag får gå upp på scenen under jubel och applåder och Paul säger ”everybody cries, what is it saying, goosebumps?” Jag ser min familj gråta av glädje och krama om varandra. Vi gjorde det, vi klarade det, vi tog oss hela vägen till Hawaii!!!

IMG_5806

Även min gode vän och klubbkamrat Marie Sandberg lyckades ta en kvalplats! Denna sanslösa superkvinna som fullständigt krossade sin klass W35 och tog hem segern kommer tillsammans med sin familj att dela vår resa till Hawaii. Hur grymt som helst!

IMG_5809

Gränsen mellan framgång och fiasko är ibland hårfin och jag balanserade stundvis på den gränsen under löpningen. Nu gick jag i mål med känslan av att ha gjort allt jag kan oavsett tid, placering eller kvalplats. Och det viktigaste av allt och hur konstigt den än låter, jag hade så roligt hela dagen! 🙂

Säsongen blev plötsligt längre och den 13 oktober står jag på startlinjen i Ironman World Championship på Hawaii!

Uppståndelsen efter tävlingen har varit helt galen! Jag vill rikta ett stort varmt tack till alla som på olika sätt kontaktat mig med gratulationer och lyckohälsningar! Mina underbara vänner Klas och Daniel har startat en insamling för att stötta den här resan och jag är väldigt tacksam för alla som hjälp till redan nu och jag kommer att återkomma när insamlingen är avslutad!

Ett särskilt stort tack till ICA Maxi i Katrineholm som sponsrar min startplats i Ironman World Championship!

maxi_ica_stormarknad_katrineholm-_entr-_fasad 

Det finns väldigt många människor i min omgivning som på ett fantastiskt sätt bidragit till att min dröm gått i uppfyllelse! Det hade aldrig gått utan er hjälp!

Lina och min familj

Teresa Heiman Olsen, Uperform Coachning

Mamma, pappa, Yngwe och Kristina

Tim Nordlöf

Julita Triathlon och alla mina vänner

Emil och Anna Remröd, ICA Maxi Katrineholm

Emma Cosmo med familj, Hyreshuset Katrineholm

Jens Pettersson, Silver och Stål

Familjen Lindqvist, XL-bygg Ålsäter 

Klas och Marléne Falk – Eskilstuna cykeldepå 

Björn Englund – Tweeler Bikes 

Lina Lutteman – Studio LinaL

Tim Nordlöf – Oddesty

Andreas Nyman och Malin Jakobsson – Sjögrens trafikskola

Nina van Glabbeek – Ninas Fotstuga 

Johan Baertels – Vitamin Well 

Linda Åkerlund – L Å Massage

IMG_5832

Leave a reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

fyra × 1 =