Det känns så konstigt, som att allting bara var en dröm och att ingenting av det har hänt på riktigt. Så lät det i bilen när vi lämnade Arlanda på väg hem efter över 30 timmars resande. Kanske gjorde tröttheten att tankarna bara snurrade i huvudet men det känns fortfarande helt ofattbart att nu få skriva tävlingsberättelsen om världsmästerskapen i Ironman på Hawaii!
Den här berättelsen börjar när legendaren inom Ironman, Paul Kayne säger att han får gåshud där han står på scenen i Kalmar tennishall och ser min familj gråta av lycka efter att mitt namn ropats upp bland de kvalificerade till Hawaii. Den efterföljande bilresan hem från Kalmar blev den bästa i mitt liv. Hela min familj hamnade i något märkligt chocktillstånd när det började sjunka in att en många år gammal dröm nu skulle gå i uppfyllelse! Vi skulle till Hawaii!
Snart nog ploppade alla frågor upp, resa, boende, ledighet från jobb och skola, hyrbil, försäkringar, hundvakt, packning och inte minst finansieringen. Det sistnämnda blev en historia för sig som jag återkommer till senare. Därtill fanns alla tävlingsspecifika frågor såsom regler, val av utrustning, klimatet etc.
Under de kommande åtta veckorna föll bitarna på plats och vi hamnade till slut på nivån om vilken solskyddskräm som var bäst och vilka flaskhållare jag skulle använda på cykeln. Perioden mellan Kalmar och Kona bestod också av en hel del träning. Efter en lång säsong med fokus på Ironman i Kalmar var det inte helt lätt att knyta skorna igen och ladda om mentalt för ett nytt tufft block men jag stod inför VM och det fans inga ursäkter för att inte göra jobbet fullt ut.
Träningen gick bra, jag gjorde jobbet men så två veckor innan tävlingen hände det som inte fick hända. Under ett löppass uppstod smärta i vaden och jag tog det säkra före det osäkra och avbröt passet. Några dagar senare gjorde jag ett nytt försök och fick ont direkt. Till sjukgymnasten som satsade sina slantar på en ruptur (bristning). Jag hann med några laserbehandlingar och blev rekommenderad vila från löpning fram till tävlingen och sedan hoppas på det bästa.
”Du kan springa, det kommer att göra ont och frågan blir hur länge du kan stå ut med smärtan”
De orden lugnade mig. Min främsta styrka som triathlet ligger varken i simning, cykling eller löpning utan i det mentala, jag är som bäst på att just stå ut med smärta… Normalt sett rekommenderas några veckors vila och sedan rehabträning. I mitt fall byttes rehab mot Ironman. Inget optimalt läge direkt men bara att acceptera. I värsta fall får jag krypa 4,2 mil…
Tävlingsdagen brukar kallas ”raceday” så avresedagen kan väl kallas ”resday” (trumvirvel). Uppstigning i båda fallen var 04:00, resan var tre gånger längre än vad racet brukar vara men utmattningen vid målet var nästan densamma. Nu hade jag nio dagar på mig att acklimatisera mig, bli vän med värmen och lära känna banan. Det vackra blågröna havet var dock inte särskilt intresserad av att lära känna mig, vilket jag blev varse första morgonen. Iförd mitt nya swimskinn, simmössa och glasögon kom jag ståtligt promenerande längs med sandstranden inför första träningspasset. Jag känner mig cool, lägger på lite extra stoneface och märker hur folk vänder sig om och tänker ”där kommer en Ironman”. Jag viftar lite med armarna som jag har sett att simmare gör innan tävling, jag fäller ner glasögonen och fötterna möter det varma saltvattnet. Hela stranden har stannat, han är här nu och vi ska få se honom kasta sig i havet…
PANG! Smärtan i höger fot får mig att falla bakåt och landa på rumpan. Jag lyfter snabbt foten ovanför vattenytan och ser till min fasa hur stora svarta taggar sticker ut från tårna!
För läsare under 25: WTF?!?!?!
För läsare över 25: Vad i helvete?!
Under ytan skymtar jag en taggboll stor som en fotboll (ev. något mindre). Han heter Herr Sjöborre och han väser att jag inte är välkommen i hans hav. Förnedringen är total när jag sitter på botten och sköljs över av vågorna samtidigt som jag febrilt försöker få bort taggarna vilket visar sig omöjligt då de har några slags hullingar. Tårna blir blåa och ridån går ner. Ska det sluta såhär, innan det ens har börjat?! För att återupprätta någon slags värdighet och strandens respekt kastar jag mig på nytt i vattnet, noga med att inte nudda botten och kan genomföra mitt första simpass med värkande fot.
Dagen efter var det dags för andra simpasset och nu i betydligt mer avancerad form. Det var dags för Ironman Ho’ala Training Swim. En riktigt seriös träningstävling där man simmar tävlingsbanan exakt en veckan innan starten i det riktiga loppet. Jag var trött och sliten efter resan men tävlingen var en värdefull upplevelse inför vad som väntade. Jag simmade på blygsamma 1:11:50 och placerade mig på 334 plats av 660 deltagare vilket inte var viktigt men tiden gav mig en uppfattning om vad jag kunde förvänta mig under tävlingen.
Senare samma dag gjorde jag cykelpremiär och fick för fösta gången uppleva Hawaiis berömda hetta. Att använda ordet ”värme” känns så klent på något sätt och ”hetta” beskriver klimatet bättre. Vägarna fullkomligt kryllade av cyklister och man kunde nästa tro att det pågick en tävling varje dag. Dagen efter körde jag långpass och begav mig till Hawi på norra delen av ön och vändpunkten på för cykelbanan. Det var balsam för tävlingsnerverna att få uppleva större delen av cykelbanan och smaka på både hetta, vindar och backar.
Raceweek var här och mina personliga höjdpunkter var registreringen, Ironkids, Nationsparaden, Pre-racemöte och incheckning. Här kommer en kortfattad sammanfattning:
Registreringen – Allting kring hela tävlingen var så proffsigt och registreringen var inget undantag. I ”vanliga” Ironman tar den delen två minuter, här var det en process i fem steg som avslutades med en äldre dam vid utgången som med en plastfot visade hur tidtagnings chipet skulle fästas runt vristen. Då ska man komma ihåg att alla deltagare har gjort minst en men förmodligen många fler Ironman tidigare och har rätt bra koll på det mesta. Jag tycker att den detaljen var signifikativ för hela evenemanget, ingenting lämnades ut slumpen!
Ironkids World Championship – Självklart fanns chansen för alla kids att få tävla på samma plats som de stora och båda mina två tjejer tog chansen. Lika proffsigt som allt annat med bodymarking (tatueringar med startnummer), uppvärmning med några av proffsen, målgångsbuffé och såklart fina medaljer. Dessutom ett system där endast en registrerad person kunde hämta ut barnen efter loppet så att de inte riskerade att komma bort.
Nationsparad – En parad genom centrala delen av Kona där man går tillsammans med sitt land. En trevlig upplevelse och kul med lite nya bekantskaper bland andra svenska deltagare.
Pre-racemöte – Föranleddes av en bankett som jag hade valt att avstå från men tillsammans med Marie och ytterligare en svensk deltagare var vi tidigt på plats och fick uppleva en del av den. Storslaget och pampigt men ingen ny information för den som var påläst vilket de flesta nog var.
Incheckning – Fantastiskt hur Ironman har lyckats göra en happening av att deltagarna lämnar in sin cykel och övrig utrustning. Under dunkande musik, med speaker och omgivna av publik går deltagarna med sina prylar mot växlingsområdet och när det dök upp proffs eller andra intressanta personer fick dessa gå upp på scen och bli intervjuade. Jag gick fram och tillbaka flera gånger men de måste ha missat mig… Alla får en personlig funktionär som följer med under hela processen och lugnt går igenom allting. Man blir snabbt svettig i den gassande solen och inte blev det bättre när jag skulle tömma ur lite luft ur däcken för att de inte ska svälla i värmen och spricka. Med ventilförlängare krävs det något smalt att sticka ner i ventilen för att lufta den och det fanns INGENTING smalt i hela Kona! Till slut fick jag syn på säkerhetsnålen i funktionärens namnbricka. Med våld, mot nålen alltså och tålamod lyckades den bli hyfsat rak och däcket kunde till slut luftas. Med en lättnadens suck gick luften även ur mig, nu var allting på plats och jag var redo för race! Jag hann också med att träffa resten av deltagarna från Uperform Coachning. 
Julie, Måns, Patrik och jag.
RACEDAY – Nog pladdrat om sjöborrar och ventilförlängare! Nu är det Ironman World Championship och jag var där. Jag låg i vattnet och guppade som en liten kork bland 1700 andra manliga amatörer. Innan oss hade proffsen startat och senare skulle kvinnliga amatörer ge sig av. Pga alla deltagare så kom jag sent i vattnet och hann precis simma fram till startlinjen innan kanonen gav ifrån sig en öronbedövande knall. Jag hann ändå stanna till stunden och fånga ögonblicket. Jag är här nu, tillsammans med de bästa i världen…
Jag är där till vänster i blå mössa
Och att jag var där blev väldigt många varse om eftersom de använde min kropp som bongotrumma. Men trots att det var så trångt tyckte jag att det var respektfullt och ingen trängdes i onödan om man kan säga så. Jag hade placerat mig långt till vänster i starten och fick därför dra mig åt höger mot bojarna för att komma nära högersvängen vid vändpunkten. Vid träningstävlingen en vecka tidigare upplevde jag att första halvan av simningen gick väldigt trögt. Nog för att jag var trött då men kanske var det också andra strömmar för nu gick det lättare och jag blev förvånad när jag snart såg båten som utgjorde rundningsmärke. Jag försökte hitta bra fötter att drafta på men fick bara till det i korta stunder och fokuserade istället på bra teknik och ett jämnt tryck genom hela simningen. Det gick bra och jag kände mig nöjd när jag kom till trappan upp mot piren och växlingsområdet. Klockan visade 1:08:05 vilket var fyra minuter snabbare än veckan tidigare! I klassen M35 låg jag nu på placering 161/230.
Växlingen till cyklingen gick bra och nu satt jag på sadeln med bra känsla över att simningen, som är min minst bästa gren låg bakom mig. Banan inleds med en kort sväng genom samhället och redan från början var det väldigt trångt. Min simtid ligger precis på medianvärdet vilket innebär att väldigt många går ut samtidigt som mig. Snart kommer vi ut på Queen K highway men även om vägen blev större så bestod trängseln. Jag fokuserade på kontroll och tog inga risker med omkörningar utan tillät mig hålla lägre fart. Jag intalade mig om att jag sparade energi inför resten av loppet och försökte att inte bli stressad när jag inte lyckades passera. Tyvärr fick jag bevittna stora klungor som inte gjorde tillstymmelsen till försök att köra rent. Till min glädje såg jag hur mist 20 deltagare stod i kö till första straffboxen efter att ha fått blått kort för drafting!
Eftersom jag inte lyckades ligga i tävlingsfart blev första halvan av cyklingen enkel. Efter vändningen vid Hawi blev det lite bättre och mer utrymme för egen fart. Jag kände mig stark och kunde börja ligga på lite. Jag hade ändrat lite på min energiplan och även om jag testat den på träning några gånger så kände jag mig inte helt säker på att den var rätt. Det fungerade perfekt och både kropp, knopp och mage var med mig!
Energiplan
Vindarna var för dagen gynnsamma och hettan som jag nu blivit bekant med var överkomlig! Jag återvände till Kona efter 4:51:14 och hade avancerat 25 placeringar. Cykelbanan är snabb, jag har en bra cykel och är en stark cyklist men kom inte riktigt upp i kapacitet. Jag hade stor respekt för banan och klimatet samtidigt som att trängseln hämmade mig. Men jag kände mig stark inför löpningen och kanske var cyklingen helt perfekt trots allt?
Även T2 gick bra och totalt tog jag fyra placeringar i växlingarna.
Målet var att genomföra loppet, ingenting annat var viktigt och nu när jag var ute på löpningen kom känslan att det här kan gå vägen. Nu är det bara upp till mig och min kropp och jag är inte beroende av teknisk utrustning som cykeln. Även om medaljen var det enda viktiga så kunde jag inte låta bli att spekulera i SUB10, att gå i mål under tio timmar. En snabb koll på klockans totaltid som visade 6:08. Jag hade alltså 3:52 på mig att springa ett marathon för att komma in under tio!
Sen var det det där med vaden… Jag hade inte löpt på två veckor så hur skulle den nu svara när jag sa att det är dags för ett marathon?! Det tog exakt 4 minuter och 37 sekunder. Då passerade jag första kilometermärket och vaden sa ”tack för kaffet”…
Jag som höll ihop loppet så bra, nu skulle jag få promenera ett marathon. Hur lång tid kunde det ta? Hm, om jag håller sex km/timme, då blir…… Nej, nu är det VM på Hawaii! Jag har inte tagit mig hit för att gå en promenad! Min familj står vid sidan, där hemma håller vännerna tummarna, världen tittar på, nu får det göra ont en stund!
Första delen går genom samhället, det är byggnader och vegetation längst med sidorna, solen står som högst på himlen och luften står stilla. Det är så fruktansvärt varmt!! Banan är lätt kuperad men det känns som Abborrbacken varje gång. Jag som från början var så stark, nu efter bara några kilometer är jag rejält sliten. Jag klarar smärtan i vaden men jag känner att jag tappar spänsten i löpsteget. Vätskekontrollerna innehåller allt man kan drömma om och jag dricker cola, stoppar isbitar innanför dräkten och sköljer mig med våta svampar. Varje kontroll blir som en oas i öknen och jag börjar ta mig ut ur samhället. Jag vet att familjen ska stå där någonstans och blicken flackar febrilt längs med sidorna bland alla tusentals skrikande suporters.
De har valt den strategiskt bästa platsen på hela banan, mitt i en brant och lång uppförsbacke precis innan banan fortsätter på motorvägen. Hela kroppen vill stanna här en stund, växla några ord och investera 20 sekunder i mental energi. Min fru Lina är inte alls med på den planen utan unnar mig en puss innan hon knuffar mig framåt igen och skriker åt mig att springa! Även om jag inte fick full tank så var det tillräckligt för att ånga på och jag kommer ut på motorvägen. För första gången på löpningen känner jag lite vind i luggen men solen fortsätter att bränna skoningslöst. Snart möter jag vad som inom några minuter ska bli världsmästare på ny rekordtid, Patrick Lange! Jag ropar ”Keep going Patrick!” Han ropar ”Keep going Mikael!” Nej, det gjorde han inte… Men en häftig upplevelse att dela bana och upplevelse med denna man som skrev in sig i historieböckerna denna dag som först under åtta timmar!
Mitt fokus ligger nu på framåt och nästa vätskekontroll. Jag öser på med vatten och is och känner verkligen hur jag får nya krafter när kroppstemperatur sjunker några grader! Jag sysselsätter mig som vanlig med att räkna och efter halva löpningen har jag över två timmar till godo för att klara SUB10, det ska gå! Jag har utnyttjat special needs vilket innebär att jag har fler energi gels som väntar i en påse vid 27 km. Vid det här laget har jag kommit fram till den tuffaste och mytomspunna delen av löpningen som kallas Energy lab. Här står luften stilla igen, det är hett, jag är trött och min sista gel tog slut för 30 minuter sedan. Jag får min påse och trycker snabbt i mig energi. Nu siktar jag på 30 km, nedräkning en km i taget. Därefter 32,2 km, då är det bara en mil kvar att springa. Jag har tiden på min sida, håller jag samma tempo landar jag på 9:45-9:50. Men en mil är långt vid det här laget…
Den hängande buken består av isbitar 🙂
Skorna är genomvåta efter allt vatten jag hällt över mig och jag känner hur blåsorna växer. Vaden som just nu är inne på sin sjunde påtår påminner mig om att jag har ett halvår med rehab som väntar. Solen har bränt mig på allt som inte är täckt och jag tänker att det kommer att svida i morgon. Men vem bryr sig om morgondagen, det är nu det gäller! I samma fart återstår 50 minuter innan medaljen hänger runt halsen. Mina mentala kort förbrukas på löpande band samtidigt som slutet av motorvägen närmar sig. Jag tänker att sista biten är gratis, genom samhället som kokar, inte bara av hettan utan hela atmosfären. Egentligen är det inte sju kilometer kvar utan alltså bara fem! En sista energi gel, bort från motorvägen och mot målet!
Bara några kilometer kvar nu, det kommer att gå vägen! Jag höll ihop hela loppet, jag kommer att klara Ironman World Championship och jag kommer in under tio timmar! Sista kvarteren innan Aliʻi Drive och målrakan. Där är den, röda mattan med alla nationers flaggor på sidorna tillsamman med alla skrikande supportrar! Där är de, min familj! Vi gör high five, jag får en Sverige flagga i handen och springer vidare mot målportalen. Jag kastar en blick ut över havet och simbanan där jag startade för knappt tio timmar sedan. Jag tar ett djupt andetag, höjer armarna och kliver över mållinjen…
Speakern ropar ”From Sweden, Mikael! You Are an Ironman!”
Klockan visar 9:47:02 efter en löpning på 3:40:56. Jag plockar ytterligare elva placeringar under löpningen och slutar på 124.e plats i M35-39.
——————————————————————————————————————————
Jag hade en dröm och ett mål, att genomföra Ironman World Championship på Hawaii. Drömmen har gått i uppfyllelse och målet är uppnått! Vi har slitit hårt för det här, jag och min familj. Det har krävts en stor insats och stora uppoffringar men det var värt allting!
Jag har redan fått frågan från flera håll om vad som händer nu när det största målet är uppnått, kommer jag att sluta? Svaret är enkelt, jag har bara börjat! Det finns en plan för säsongen 2019 och nya mål är uppsatta. Mer om det kommer i nästa inlägg.
Inledningsvis skrev jag om finansieringen och här blir listan lång över alla som jag är skyldig ett stort tack för att ni har hjälpt mig att förverkliga min dröm! Först mina sponsorer:
