Skip to main content

Efter min första Ironman 2014 kunde jag inte nöja mig med att ”bara” göra det igen. Jag behövde något mer för att motivera mig, för att kunna växla upp och för att ta nästa steg i min satsning på triathlon. Jag hade ägnat knapp 11 timmar åt att ta mig nästan 4 km i vattnet, 180 km på cykeln och 42 km löpandes.

Jag spände bågen hårt och tog sikte på en förbättring med 52 minuter. Jag skulle komma under 10 timmar!

Det skulle ta två år innan det magiska ögonblicket inträffade, då 10-timmars gränsen sprängdes. Klockan stannade på 9:47 och lustigt nog var det en tid som jag senare lyckades pricka ytterligare två gånger.

Siktet riktades senare mot Kona och världsmästerskapen i Ironman. Ärligt talat, det var verkligen inte en rimlig målsättning men det visade sig vara möjligt. Det blev Hawaii 2018 och jag fick uppleva flera av mitt livs bästa stunder under en och samma resa.

IMG_0576

Äventyret på Hawaii hade ett slut, vi kom hem och det blev vardag. Jag fick frågan av många, vad händer nu när du har uppnått det största inom Ironman? Kommer du att lägga av?

Svaret var enkelt, jag har bara börjat! Men jag var i stort behov av ett nytt mål och det tog inte lång tid, jag ska under 9! Jag hade 9:14 i bagaget efter Kalmar 2018 och behövde alltså hämta in 14 minuter. I simningen hade jag tid att hämta men den lokala simhallen var stängd för renovering under lång tid och jag bestämde mig tidigt för att satsa endast på bibehållen kapacitet där. Tiden var tvungen att hämtas i cyklingen och löpningen.

Valet av tävling var såklart avgörande och jag behövde en så snabb bana som möjligt inom Europa för att slippa resa långt med allt vad det innebär. Bland alternativen fanns Kalmar, Köpenhamn, Emilia-Romagna, Tallin och Barcelona. Valet föll till slut på de två sistnämnda med Tallin i augusti och Barcelona i oktober.

Efter över två års samarbete med Uperform Coachning och med otroligt proffsiga Teresa som coach valde jag under våren att avsluta. Vi hade haft ett grymt bra samarbete och jag har Teresa att tacka för mina framgångar där hon bland mycket annat tog mig till Hawaii! Jag var dock i behov av en paus från coachningen och övergick istället till att forma mitt eget upplägg med all erfarenhet som bas.

Jag väljer att snabbspola säsongen förbi en del coola tävlingar och andra aktiviteter fram till första A-tävlingen, Tallin!

Jag kom till Estlands vackra huvudstad i toppform full av förhoppningar om att målet skulle kunna infrias. Nu när jag har fått perspektiv till tävlingen kan jag alltmer se varför jag inte blev en SUB-9 kille redan där. Jag klev upp ur vattnet efter vad jag upplevde som en supersimning i tron om det här blev personbästa. Jag tittade på klockan och såg sekundvisaren slå över till 1:09?! Lyckokänslan omvändes till besvikelse och det var verkligen inte den starten jag behövde. Frustrationen riktades rakt ner i pedalerna men det tog lång tid innan jag kunde flytta fokus när målet kändes så avlägset. Under vissa partier var motvinden brutal och snittfarten rasade. Jag insåg att cykeltiden inte skulle kunna kompensera upp simningen och motivationen sjönk. Ut på löpningen var jag tvungen att springa maran på strax över 3 timmar, jag gav det en chans och öppnade hårt. Det föll på sin egen orimlighet och motivationen fortsatte att dala i samma takt som tempot. 9:18, inte missnöjd men inte heller nöjd!

IMG_4178

Några veckor senare inträffade något väldigt avgörande för den kommande tävlingen i Barcelona. Jag åkte till SM i medeldistans i Sala med en fullt avslappnad inställning och det genuina målet om att bara ha roligt. Ingen press, bara njuta! Det kom att bli en av mina bästa tävlingar någonsin och jag åkte hem med en bronsmedalj! Okej, jag fick en verktygslåda och ett par hörlurar för tredjeplatsen men inställningen gav utdelning! Jag och min mentala coach (AKA fru) har jobbat mycket med den mentala biten men nu satt den för första gången på riktigt!

IMG_3219

Nu var det sent på säsongen och de flesta hade växlat ner. Jag hade tvärt emot ett tufft träningsblock framför mig som jag i det stora hela tog mig igenom på ett bra sätt! Jag hade dippar men satte nästan all viktig träning och alla tidskrävande långpass. Jag var såklart rejält sliten inför raceweek, helt enligt planen men inte utan oro för att ha pressat mig för hårt sista tiden.

Bland alla pass i den här perioden minns jag ett lite extra. Livets pussel tvingade ut mig på cykeln 06:00 en lördag morgon. Jag gav mig av mot Odensbacken och Sköllersta för att där vända hemåt på okända vägar som såg bra ut på kartan. Regnet kröp långt in under tröjan och motvinden sved i kinderna. Till slut var det dags att svänga av och jag tog riktning mot Vingåker. Skönt att närma sig för både vatten och energi började sina. Någon mil in på denna avstickare övergår plötsligt vägen till grus!! Känslan när man står ensam mitt ute i skogen, utan något att äta eller dricka och det är långt till precis allt…

Efter årets omväg och efter att ha svalt två snickers hela vid macken i Vingåker kom jag till slut hem efter 20 mil i sadeln.

Jag brukar tänka att det är sådana här dagar blir man en Ironman!

Nu befinner jag mig Barcelona! Allting känns bekant efter att ha tävlat här tillsammans med kompisen Tim två år tidigare. Värdefulla erfarenheter i att känna till både området och banan. Annars är det en del som kan kräva onödig energi inför ett race.

Lagom mallig kom jag tillbaka till hotellet och berättade om min snabbaste incheckning någonsin, jag kan ju det här! Kikade ner i ryggsäcken och ser påsen med ”special needs” som skulle ha lämnats in ligga kvar där…

Jag hade planen klar för mig!

  1. Ha kul! Njut av dagen! Släpp allt kring tider och placeringar! Lättare sagt än gjort men det fungerade ganska bra!
  2. Högre energiintag! Jag brukar hålla 78 g kolhydrater/timme. Nu laddade jag cykeln med över 500 g och kom att trycka ca 90 g/timme. Därtill ett nära maximerat koffeinintag. Hög insats med hög risk för magproblem.
  3. Jag bestämde mig också för att gå ut hårdare både på cykeln och i löpet i hopp om att det skulle bära, inte brista.

Inför simningen bestämde jag mig i sista stund för att starta längst fram i ledet 1:05. Jag satte min bästa simtid här 2017 på 1:03 men utvecklingen sedan dess har backat och efter min senaste prestation i Tallin var jag ödmjuk. Jag fipplade med glasögonen fram och tillbaka tills jag tyckte de satt perfekt men så var det inte! Starten gick och nästan direkt hade jag halva medelhavet i vänsterögat! Irriterad både i ögat och över starten på loppet funderade jag på att simma hela vägen med ett öga men jag tog förnuftet till fånga och stannade några gånger innan jag fick till det.IMG_3595En sista high five

Det höga deltagarantalet var påtagligt men kompenserades till viss del av god sikt och det gick att undvika det värsta stöket.
Jag upplever att jag simmar helt ok och är tillfreds när jag kliver upp på sanden efter 1:06. Vid det här laget har jag placering 113/426 i min klass M35-39.10_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_002814-3478543418_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_011375-34785442

Gör en bra växling fullt medveten om att sekunderna här kan vara värdefulla i slutändan. Plockade hela 35 placeringar i T1! Cyklingen inleds med 3 km bedrövlig väg, full av hål och väggupp. Här tappade jag all min sportdryck för två år sedan men nu hade jag surrat fast flaskan med tejp och den satt som berget. Därefter kommer man ut på stora vägen och först nu går det att sätta full fart.

36_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_023201-34785460

Och full fart var det som gällde! Jag kände direkt att benen svarade, cykeln gick som en raket och jag plockade placeringar i rasande takt. Efter 26 km hade jag avancerat ytterligare 26 platser och låg nu 52.a. Jag var beredd på hög förekomst av drafting men var helt fokuserad på att inte låta mig störas eller irriteras av det. Rekordstort deltagarantal, två varvsbana och många sydeuropéer som jag upplever ofta har låg moral krig drafting.

Jag var mån om att göra rätt för mig och hålla mina 12 meter. Det gick bra och jag har rent samvete men ibland hamnar man i situationer där man blir instängt i klungor men jag tog mig snabbt ur dessa.

44_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_052149-34785468

Efter 90 km var hälften gjort, jag var pigg, vinkade åt familjen i vändningen och framför allt så snittade jag 40,84 km/h! Ut på andra varvet och jag började komma ikapp snabba cyklister. I perioder lät jag andra hålla tempot men ofta blev jag rastlös tryckte mig förbi. Banan var vacker, jag njöt och öste i mig energi! Jag fick aldrig några dippar och kände mig stark när jag växlade in i T2 efter 4:30:14, en snittfart på 39,97 km/h, på 15.e plats och 6.e bästa cykeltid i klassen! Det här är kul!!
52_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_058725-34785476

49_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_052693-34785473Är snabb i T2 och plockar ytterligare två placeringar där! Nu var det sanningens ögonblick när jag ändrade displayen på klockan till totaltid, den visade 5:41:16. Ok jag har 3:18 på mig att springa ett marathon, det kan gå! Jag har sprungit på 3:20 och 3:21 två gånger, jag kan fixa det! Men fokus fokus, ha kul och slappna av men jag kan inte släppa jakten på SUB 9! Jag vet att 3:20 är 4:45-tempo och 3:10 är 4:31-tempo. Jag räknar och räknar och får för mig att 3:18 kräver 4:38-tempo, det skulle visa sig vara lite galet och 4:42-tempo hade räckt. Många siffror nu men det var allt som snurrade i huvudet under exakt hela löpningen!

63_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_117035-34785487

Jag börjar springa, det känns bra och jag är stark! Klockan är inställd på att ge mig kilometertider och den första visar 4:19! Det känns bra och jag håller mig mellan 4:20-4:30 första milen. Jag är fokuserad på att hålla farten uppe och inte tillåta mig att gå under 4:38 första halvan. Efter halvmaran ska jag räkna ut vad som krävs den sista delen! Jag är noggrann med att ta mina energigels exakt enligt planen även om jag ibland tror att den kommer att rinna rakt igenom eller bara vända i magsäcken!

84_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_129892-34785508

Skylt 21 kommer tills slut, snabb räkning och nu har jag 1:45 på mig! Vad blir det i tempo?! 5-tempo men jag får inte glömma att en mara inte är 42 km utan 42,2! De sista 200 kräver ca ytterligare en minut! Jag bestämmer mig för att fokusera på att varje km ska ligga under 5 minuter och hoppas att marginalen varje minut täcker de sista 200!

74_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_125206-3478549879_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_127531-34785503

Det börjar bli tungt, riktigt tungt men jag håller planen, tiden är på min sida. Jag säger till mig själv att faller jag ur nu så förlåter jag mig aldrig! Först vid 34 kommer första snittet över 5, med 10 sekunder. Jag blir lite stressad men vet att jag har ett lite tekniskt parti bakom mig. Jag börjar känna att det här kan gå vägen, 5 km kvar är ingenting men det kan vara allting! Jag kommer tillbaka till de centrala delarna och vägarna är fulla med publik och disco-dunk! Nu är det nära, jag börjar känna lyckoruset och blicken söker den där sista 42-kilometers skylten! Den passeras och nu viker jag av in på röda matten, den underbara vackra röda mattan! Jag stänger av klockan, tar av mig skärm och glasögon och höjer händerna i luften. Jag söker febrilt efter familjen och de står såklart där längst fram vid målportalen! High five, high five igen, och in i mål!!! Jag vänder mig om, ser klockan som visar 8:56:37!!

Målgång

Det här är så stort för mig! Jag är nu en av 72 svenskar genom tiderna som har gjort en Ironman under 9 timmar! När jag började drömma om SUB 9 var förhoppningen också att kunna bli en av de 100 första, det blev en bonus!

101_m-100926001-DIGITAL_HIGHRES-3140_194750-34785525 IMG_3666

Berättelsen om en Ironman under 9 timmar slutar här. Det finns mycket mer att säga och många att tacka men det kommer i nästa inlägg. Tack för att du ville ta del av min resa!

THE ONLY EASY DAY WAS YESTERDAY

Leave a Reply to Anonym Cancel Reply

Close Menu

About Salient

The Castle
Unit 345
2500 Castle Dr
Manhattan, NY

T: +216 (0)40 3629 4753
E: hello@themenectar.com