Header Image - SUB 9

Sammanfattning av säsongen 2016

Bloggandet har legat på is under hösten men nu är det dags att fatta tangentbordet igen! Året lider mot sitt slut och tävlingssäsongen är över sedan länge. Jag har gjort ett tredje år med satsning mot Ironman och precis som tidigare år blickar jag tillbaka på en lyckad säsong.

Det började dock illa med en skadad hälsena under våren och två månader med rehabilitering innan jag ens kunde jogga i fem minuter utan smärta. Orsaken till skadan var sannolikt lättviktsskor med minimal dämpning under tufft intervallpass på löpbandet. Trots allt en nyttig erfarenhet och det blev en ofrivillig periodisering på cykeln vilket lönade sig senare.

Efter otaliga besök hos sjukgymnasten och många tusen tåhävningar kunde jag till slut komma tillbaka i löpningen lagom till tävlingssäsongens start.

2016 går till historien för premiären av Julita Triathlons klubbtour som sammanlagt lockade nära 40 deltagare i några eller samtliga sju deltävlingar. Efter fyra raka segrar i terränglöpning, tempocykling, duathlon sprint och triathlon bröts sviten i Linnéasimmet där jag blev trea. Jag säkrade totalsegern i och med segern i Julita duathlon och kunde därför avstå den avslutande tävlingen Linas mil där jag själv var arrangör. Riktigt kul att vinna premiären av touren och få namnet graverat på vandringspokalen! Nästa år väntar både revanschsugna och nya hungriga deltagare!

1

Jag genomförde tre medeldistans triathlon under sommaren, Örebro, Vansbro och Jönköping. Jag står för tre stabila insatser men där jag inte orkar hålla uppe farten i löpningen hela vägen. Där ser jag största utvecklingspotentialen till nästa säsong.

2

Årets flopp blev Flen triathlon sprint där jag gick för segern men kroppen sa ifrån i löpningen och jag ”bara” blev tvåa.

3

Den floppen var dock lätt att skaka av sig när jag veckan senare infriade mitt stora mål att göra en Ironman under tio timmar.

Säsongen avslutades likt den började med en skada och nu med diagnosen löparknä. I september fick jag avstå några planerade löptävlingar för att istället rehabilitera mig men också för att förbereda arrangemanget Höstkalaset.

En sista tävling hann jag dock med och det blev trevliga Höstmilen i Åby utanför Norrköping.

Nu riktar jag blickarna mot 2017 och i mitt nästa inlägg kommer jag att berätta om mina nya mål och förutsättningar!

Racerapport – Ironman Kalmar

Då var det dags igen, Ironman…

Ytterligare ett år av träning och förberedelser låg bakom mig och nu var det upp till bevis. Skulle jag i min tredje Ironman nå målet att genomföra tävlingen under drömgränsen 10 timmar?!

Att genomföra en Ironman under 10 timmar var ett mål som jag satte redan efter min första tävling 2014. Att ha ett uttalat mål sätter en press på mig som jag behöver och vill känna för att prestera. Jag ville verkligen nå mitt mål men samtidigt lovade jag mig själv att inte bli besviken. Det skulle kunna handla om små marginaler, kanske sekunder.

När jag tittade i resultaten efter Ironman Kalmar 2015 så hittade jag en person som gått i mål efter 10:00:01. Han var alltså en(!) sekund från 10 timmar. Stackars honom var min tanke!

Senare efter Ironman 70.3 i Jönköping satt jag i ett tält med en hamburgare och pustade ut efter loppet. Bredvid mig satt en norrman och vi började småprata lite. Det visade sig att han skulle tävla i Kalmar i år. Jag frågade vad han siktade på för tid och även han siktade på att komma in under 10 timmar. Sedan berättade att han hade samma målsättning i fjol men missade med en sekund… Jag hade alltså träffat sekundmannen! Jag frågade om han blev besviken men han sa det inte går att bli besviken efter en Ironman. Han berättade att hans fru blev väldigt besviken men inte han. Ett viktigt möte för mig som gav mig en er avslappnad inställning till tidsmålet.

Nåväl, här kommer berättelsen om loppet och dagarna innan. Avresa på onsdagen med bilen fylld från golv till tak av prylar och någonstans bland cykelpumpar och badmössor fanns också två barn och en sambo. Vi reste tillsammans med vännerna Tim, Moa och lilla Hugo. Depåstopp väntade i Västervik där Tweeler bikes huserar och cykeln fick kärlek i form av nya hjul, bromsar och en uppgradering av mjukvaran till de elektroniska växlarna. Hur coolt som helst att koppla upp cykeln mot en dator precis som en modern bil!

IMG_0215

Vidare mot Kalmar och direkt till registreringen till tävlingen. Med band runt handleden och nummerlappar och simmössa i handen inföll sig ett lugn och vi for vidare till campingen utanför Kalmar. Väl framme möttes vi av några tyskar i vår stuga som campingen hade lyckads dubbelboka. Efter några turer löste sig allt men vi hamnade tyvärr inte bredvid våra vänner som planerat.IMG_0217

Under torsdagen träffade jag övriga Katrineholmare, Mikael Karlsson, Mange Lagerbäck, Anders Eriksson, Roger Culmsé och Tobias Rosén för middag och gemensam promenad till pre-race mötet på kvällen. Riktigt kul att känna spänningen och förväntningarna hos de andra killarna.

IMG_0235

Fredag innebar incheckning av cykel och utrustning i växlingsområdet. Jag var på plats ganska tidigt men därmed kunde vi förbereda oss för premiären av Ironkids där mina båda deltog. Ironkids är en löptävling för barn i alla åldrar med olika distanser. Upploppet och målgången är densamma som för Ironman och hela evenemanget är väldigt seriöst med nummerlappar, speaker, medaljer och målgångs T-shirt.

Kvällen avslutades efter middagen och 20:15 låg jag till sängs. Dock med huvudet fullt av tankar och kroppen full av pirr likt ett barn innan julafton. Somnade strax innan midnatt men vaknade redan vid 02 och var helt klarvaken. En timme senare gav jag upp försöken på att somna om och klev upp. Nu var det raceday! Efter en dusch och en tallrik gröt satt jag i bilen på väg till starten.

Som alltid helt fantastisk stämning vid tävlingscentrum! Svårt att ge en rättvis beskrivning och det måste upplevas när ca 2200 atleter iförda våtdräkt står på led omgivna av tusentals åskådare. Jag hade målsättningen att simma de 3860 metrarna på 1:10 och placerade mig därför i när anslutning till den skylten i startledet. Jag placerade mig längst till höger för mina anhöriga skulle stå på den sidan längre fram. Det visade sig dock vara ett litet misstag för på höger sida längre fram fanns en servering med vatten. Det innebar att det uppstod en propp och många bakom mig passerade på vänster sida innan jag kom förbi och fram. Några sista peppande ord från familj och vänner innan jag kastade mig i  Östersjön.14087412_10154471049854772_1800979827_o.png

SIMNINGEN – Eftersom jag halkat efter lite i startledet hade många långsammare simmare startat före mig. Första 500 metrarna simmade jag förbi minst 50 personer och jag fortsatte att avancera i ytterligare någon kilometer innan jag hamnade bland likvärdiga simmare. Dimman låg tät över vattenytan och det var svårt att se bojarna på längre avstånd. Jag hade förberett mig väl och räknat antalet bojar dagarna innan. Därför visste jag hela tiden exakt var på banan jag befann mig. Att ha simmat den två gånger tidigare är också en stor fördel.

Vattnet var lite kallt, 16,6 grader är lite under optimal temperatur. Jag har mentalt inga problem att hantera kylan men mina händer och fötter är sabbade efter 15 månaders värnplikt i lapphelvetet. Därför fick jag efter halva simningen problem att hålla ihop fingrarna och få bra grepp i vattnet. Att komma tillbaka till kajen efter den långa svängen längre ut är en skön känsla. För att se åskådarna stå längs med hela kanten men också för att få en bättre uppfattning om hur fort det går. Sista delen går längs med Kattrumpans badplats och där blev vattnet plötsligt mycket varmare. Kanske var det mycket barnkiss i vattnet men det gjorde susen för mina frusna händer inför sista delen. Jag kom fram till rampen och kastade ett snabbt öga på klockan, 1:08:25. Precis den starten som jag hade önskat, att simma under 1:10 och få ett bra utgångsläge inför cyklingen. (Tidigare simtider 2015: 1:19:26, 2014: 1:17:17)

T1 – Snabbt in i tältet för ombyte till cyklingen. Trångt men av erfarenhet vet jag att det finns mest plats längst bort och inrättade mig där. Jag behöll fjolårets taktik och tog på mig tåstrumpor redan här. Det är krångligt och tidsödande men det håller blåsorna borta i löpningen. Det tog mig 3:25 att komma upp ur vattnet och ut på cykeln. (Tidigare T1 2015: 3:30, 2014: 3:34)

Cyklingen – Hela supporterskaran stod strax efter starten och det gav en skön kickstart att ta emot deras hejarop innan 180 km i sadeln. Den mäktiga Ölandsbron forcerades och man flyger fram efter krönet när uppför blir till nedför i flera kilometer. Inledningen av cyklingen blev den snabbaste delen och efter 25 km höll jag en snittfart över 39 km/h. Förhållandena var perfekta med endast lätt sydostlig vind. Min målsättning i cyklingen var att genomföra den på 5 timmar vilket skulle innebära en snittfart på drygt 36 km/h. Jag hoppades att kunna bygga upp en liten buffert av fart eftersom den sista delen blir tuffast och där ha marginalerna med mig. Efter 90 km och halva cyklingen låg snittfarten strax över 37,5 km/h och jag var tillfreds. Nu började dock kroppen att värka, ländrygg och nacke. Som vanligt och väntat efter några timmar i tempoställning. Flera gånger dök två av mina sponsorer upp längs med vägkanten på Öland. Jens från Silver och Stål och Nina med Ninas fotstuga. Även om jag passerade snabbt så ger det välbehövliga energikickar!

Tillbaka på fastlandet och genom folkhavet som väntar i centrala Kalmar. Så himla häftigt att cykla bland tusentals åskådare som tjoar och skriker. Inte läge att stå på näsan med andra ord så här tog jag det lite extra försiktigt och passade på att njuta. Kort därefter väntade ”self-service” där min privata langare Stefan bytte ut flaskorna åt mig i farten.

14139509_10154471050654772_1970123069_o.pngDrygt 5 mil kvar av cyklingen och nu väntade en ganska tuff del. Lite mer teknisk bana, mindre åskådare och framför allt mindre krafter. Efter 150 km och 4 timmar så mötte jag Micke Karlsson vid vid banans enda vändpunkt. Jag hade hela tiden haft i bakhuvudet att han kunde finnas före mig med tanke på att han både simmar och cyklar bra. Nu låg han 4-5 minuter före mig vilket faktiskt gladde mig, att det gick så bra i hans Ironman debut! Stunden senare höll det på att gå illa för mig när framförvarande cyklist bromsade in kraftigt för en järnvägspassage efter en nedförsbacke. Jag upptäckte honom sent men lyckades väja på insidan av honom för att undvika kollision. Det gick bra men det var med andan i halsen! De sista tre milen tappade jag fart och såg hur min genomsnittsfart sakta blev lägre och lägre. Jag tillät det ske istället för att pressa mig hårdare. Jag hade fortfarande marginal för att cykla under fem timmar och jag ville hålla mig så fräsch som möjligt inför löpningen.

Till slut var 180.2 km avverkade och det tog 4:55:10. (Tidigare cykeltider 2015: 5:20:46, 2014: 5:28:13)

T2 – Växlingen till löpning gick bra, även om det känns som en evighet när fingrarna är svullna och musklerna i benen skakar. Tid 1:42. (Tidigare T2 2015: 2:20, 2014: 2:36)

Löpningen – Nu började det bli spännande efter att ha levererat enligt egen förväntan både i simningen och cyklingen. Klockan visade totaltid 6:09, jag hade alltså 3:51 på mig att springa ett marathon. Jag hade även här en förväntan på tiden och det var 3:30 vilket innebär en snittfart på ca 5 min/km. Här var jag dock mer osäker och jag visste att tiden var optimistisk.

Iväg bar det i alla fall över kullerstenarna i centrala Kalmar. Smärta präglade inledningen precis som förväntat innan de löpspecifika musklerna har vaknat till liv. Det tog nästan 10 km innan jag kom i fas och kände mig mer som en löpare än en påkörd grävling. Det fanns lite fart i alla fall och första milen avverkades på 49 min och 4:55-tempo.

14074993_10154471049769772_290104820_o.pngDet jag fruktade mest med hela tävlingen kröp allt närmre, nämligen andra halvan av löpningen. Där kommer smärtan på riktigt och där avgörs allting. I mina två tidigare tävlingar hade den här delen varit den tveklöst värsta. Jag nådde halvvägs dvs 21 km och höll då ett snitt på 5:03. Hela tiden höll jag mig sysselsatt med att räkna, hur långt är det kvar, hur lång tid har jag på mig och vilket tempo måste jag hålla? Vid det här laget visste jag att jag hade ca 2:05 på mig att springa de resterande 21 km, det kändes stabilt men vad som helst kan hända. Jag mötte Micke som dessvärre hade tvingats gå. Jag förstod att hans vad spökade och led med honom efter kanoninsatserna tidigare.

IMG_2200Jag nådde 30 km efter 2:34 och snittade 5:08. Farten sjönk men ändå inte så mycket att jag blev stressad. Nu väntade sista varvet. Jag spelade ut många mentala kort i huvudet och det främsta var ”sista gången-kortet”. Nu är det sista gången jag springer förbi det där huset eller sista gången jag ser den gubben i sin solstol. De som hejar längs med löpbanan är oändliga i antal men en av dem ropade från sin trädgård när hon såg på mina armband att jag var på sista varvet ”tack för i år Mikael”. Även om jag hade 7-8 km kvar så blev det så påtaglig att slutet är nära. Jag började räkna ner till 40 km i stället för 42,2. Vid 40 passerar man löpstadion och får det sista armbandet därefter väntar 2 km med publik längst med hela sidorna fram till mål, den delen är gratis!

Det gör ont och hela kroppen skriker stanna men den riktiga väggen som jag mött tidigare inföll aldrig! Kroppen led men skallen var stabil. Jag sprang in på stadion och in i fållan för det tredje armbandet. Sadist kanske, men det är njutning att se andra plocka sitt första armband och ha så fruktansvärt långt kvar att springa! En grönklädd uppenbarade sig och det visade sig vara Roger Culmsé som gått ut på sista varvet. Jag kom ikapp honom och vi växlade några peppande ord. I kurvan efter stod supportrarna som nu förstod att jag skulle klara målet. Sub 10 var inom räckhåll och det gjorde plötsligt inte ont längre när jag flög fram mellan fullpackade restauranger och caféer på väg mot mål. Jag hade marginalerna med mig, jag behövde inte öka på slutet eller spurta för att det var på håret. Något som jag hade fruktat innan!

IMG_2234Sista kurvan, Ironman-loggan som kröner målportalen uppenbarade sig långt borta bakom folkhavet. Den kom närmare och närmare och jag nådde fram till röda mattan, publik överallt och mitt i publikhavet nära staketet stod min familj och mina vänner. Där kom alla känslor på samma gång, lycka, glädje, lättnad!! Några sista steg förbi speakern, som ropar ”Mikael is crying, Mikael YOU ARE AN IRONMAN!”. Genom målportalen och en blick bakåt mot klockan som visar 9:47:41. (Tidigare totaltider 2015: 10:42:42 2014: 10:52:50)

14139420_10154471041349772_665315647_o-2

Jag sprang maran på 3:38:59 vilket jag är jättenöjd med och snittfarten blev 5:14 min/km. (Tidigare löptider 2015: 3:56:40 2014: 4:01:10)

Det är över, det är slut, det gick, jag klarade det! Jag uppnådde mitt mål att genomföra en Ironman under 10 timmar och jag har samtidigt genomfört tre Ironman! Allting fungerade i en tävling där så mycket kan gå fel! Jag har funderat, analyserat och planerat under hela det senaste året. Jag har räknat kolhydrater, rakat benen, vaxat hjälmen och gått igenom varenda tänkbar detalj inför loppet. Till slut hade jag en plan, som jag följde och som fungerade.

Jag hade inte klarat den här resan på egen hand och det finns många i min omgivning som har bidragit på olika sätt.

Lina – Som alltid står vid min sida, som skapar mina förutsättningar och driver mig framåt. Du är inte mycket för offentliga hyllningar så därför fattar jag mig kort. Utan dig är jag ingenting!

Julita Triathlon – Tack till alla härliga medlemmar som jag haft förmånen att lära känna genom träningen! Jag är väldigt glad och stolt över vad vi har uppnått tillsammans!

Supportergänget i Kalmar – Mamma, pappa, Erik, Tim, Moa, Stefan, Maria, Yngwe, Kristina, Jens och Nina samt alla barn. Ni reste långt, ni hade supportertröjor och banderoller, ni skrek er hesa och bar mig fram under dagen. Stort stort tack för ert stöd!

Tim – För all hjälp med bilder, filmer och hemsida! Samt för stöd och allt härligt triathlonsnack!

Björn – VD på Tweeler Bikes som gav mig chansen att köra på en supercykel under året och som även har hjälpt mig med reservdelar och support.

Daniel och D E HÄLSA – Som för tredje året i rad tagit fram mitt träningsprogram och som stöttat mig på vägen i med- och motgång. Jag ser fram emot ett fortsatt samarbete!

Silver och Stål – Som hjälpt mig ekonomiskt och bidragit med fina kläder.

Ninas fotstuga – Som har tagit hand om mina fötter och även hjälpt mig ekonomiskt.

Christian och Rolf – Eminenta simtränare som jag ser fram emot att fortsätta med.

Jag vill också tacka alla som på olika sätt gratulerat mig efter tävlingen. Jag har aldrig varit med om något liknande! Var det OS-guld?! Nej, det var bara 142.a plats i Ironman men för mig personligen var det en stor seger och jag är glad för alla som känner med mig!

Avslutningsvis – Över 300 träningspass har passerat det senaste året. Jag minns ett pass lite extra, den 7.e januari. Det var -10, det snöade och det var mörkt. Via Facebook bjöd jag in till gemensam träning i form av backintervaller på kvällen. Flera sa att de skulle komma men i slutändan var det bara en person som dök upp, Magnus Andersson. Nog var även jag frestad av tanken på att krypa under filten med en kopp varm choklad i stället. Men jag visste att den kvällen skulle bli en viktig pusselbit i det stora Ironman-pusslet. Vi körde skiten ur varandra den kvällen och jag minns att jag tänkte ”när sjutton ska han säga att vi ska sluta?!” för jag ville inte vara den som sa det! Nyligen nådde Magnus sitt stora mål när han genomförde AXA fjällmaraton. Jag påstår att han nådde sitt mål tack vare vårt träningspass tillsammans i januari! Inte utifrån passets träningseffekt, men utifrån hans inställning till passet. Nu har jag nått mitt mål, tack vare vårt träningspass tillsammans…

Kalmar 2016

Mot nya mål…

Racerapport – Flen Triathlon Sprint

Med en vecka kvar innan årets stora tävling, Ironman Kalmar var det dags för en sista genomkörare. Kul med en lokal tävling som endast kräver 30 min bilresa i kontrast till Vansbro, Jönköping, Kalmar etc. Distansen var sprint vilket innebär 400 m simning, 20 km cykel och 5 km löpning. En ovan distans för mig som tränar långdistans och bortsett från klubbmästerskapen så har jag inte kört en tävlingssprint på två år!

41 anmälda varav 10 i klassen senior herr med flera bekanta namn och inför loppet hade jag bra koll på motståndet. Jag hade målsättningen att vinna samtidigt som det var generalrepetition inför nästa helg.

13912631_1234740723226731_8437002199028680217_n

Jag förväntade mig följande senario under loppet: Jag kommer upp bland de 5-8 första ur vattnet tillsammans med Mikael Karlsson, Tobbe Rosén och förmodligen några med simbakgrund som man kan räkna bort resten av loppet. Jag räknade med att avancera i växlingen och ligga i täten i inledningen av cyklingen för att senare komma upp i ledning med Mikael jagandes och förhoppningsvis bygga upp ett tillräckligt stort avstånd till Tobbe inför löpningen. Jag hoppades kunna gå ut på löpningen i ledning och där hålla ett tempo på 4 min/km. Tobbe skulle jaga mig men förhoppningsvis skulle han hålla samma tempo eller något snabbare men jag skulle hålla ledningen in i mål.

Såhär blev det: Sjön Orrhammaren bjöd på lite motstånd och det blev en del stök trots det relativt låga deltagarantalet. Jag kom iväg bra och låg med i täten fram till första bojen där jag fick en spark i ansiktet av en jeppe som bröstsimmade runt bojen. Jag tvingades stanna upp och räta till simglasögonen och tappade några meter till tätklungan. Jag kunde ändå fortsätta i bra fart men såg hur både Tobbe och Micke låg framför mig nu. Sista biten var medströms in mot land och blev mer behaglig än början. Jag klev upp ur vattnet som sexa. Tiden blev 6:27 vilket jag är nöjd med, särskilt med tanke på omständigheterna. Jag mätte dessutom 450 m 🙂

13892002_1234740736560063_6865319853220418836_n

Med redan hög puls uppför en sandbacke till växlingsområdet och där fick jag till en bra växling. Ut på cykeln som tvåa och jag hade plockat några placeringar i växlingen som jag hoppats på. Banan var både teknisk och lite komplicerad. Där gjorde vi fyra varv med två vändpunkter. Jag var redan riktigt ansträngd när jag började cykla och lyckades inte få ner pulsen och hämta andan. Sakta men säkert krympte ändå avståndet till ledaren samtidigt som Micke närmade sig bakifrån. Efter drygt halva cyklingen kom jag till slut upp i ledning men det blev inte långvarigt för under sista varvet fick jag se mig passerad av Micke. Jag kom in till T2 strax efter Micke men kunde genom snabb växling gå ut på löpningen i ledning.

13895025_1234740839893386_2568832553812620609_n 13934713_1234740919893378_9067215689049041041_n

Det hade inte varit en angenäm resa såhär långt men här var det definitivt slut på det roliga när jag direkt kände att kroppen inte svarade. Pulsen stod i taket och jag fick inget klipp i benen. Jag visste att om jag inte fick upp farten snart så skulle det vara kört. Tyvärr kom jag aldrig igång och efter 1 km hörde jag raska steg bakom mig. Där kom Tobbe flygandes fram i det tempo jag själv hade hoppats kunna hålla. Resten av löpningen blev en ren plåga innan jag till slut passerade mållinjen efter lite drygt 1:03.

13939451_1234740923226711_5528911550639462224_n 13891967_1109130899161586_2574802351506340032_n

Jag slutade tvåa och just nu känner jag bara besvikelse. Lika mycket för att jag tappade ledningen som över att jag inte fick ut maximalt av kroppen. Jag kan ändå glädjas åt Tobbes insats, han gör ett kanonlopp och förtjänade att vinna. Triathlon handlar trots allt om att hålla i alla discipliner vilket jag misslyckades med idag. När jag har rannsakat mig själv så har jag varit lite krasslig de sista dagarna och kanske var det orsaken. Men hellre nu än om en vecka för då smäller det på allvar! IRONMAN KALMAR!

Föresten skulle Tobbe passa bättre i grönt!

13900251_1109131062494903_5343308888939255530_n

Racerapport – KM Triathlon sprint och NY SPONSOR!

 

 

 

Det är med stor glädje jag kan presentera Ninas fotstuga som min nya samarbetspartner! Nina kommer att se till att mina fötter är i topptrim och jag får även ekonomiskt stöd! Stort tack till Ninas fotstuga! Ninas fotstuga

I lördags var det dags för den fjärde deltävlingen i Julita Triathlons klubbtour och nu en triathlon sprint. Distanserna var 400 m simning, 20 km cykel och 5 km löpning. Platsen var Hullbadet i Österåker, orten med den vackraste utsikten. Jag hade såklart förhoppningen att ta hem en fjärde raka seger och 200 friska poäng i touren. Eftersom jag missar den sjunde och sista tävlingen, Linas mil där jag är arrangör så behöver jag 200 poängs försprång för att ta hem totalsegern. DSC_8831

Jag var på plats tidigt på förmiddagen och kunde förbereda tävlingsområdet tillsammans med flera andra engagerade medlemmar. Tiden rann iväg och plötsligt blev det nästan bråttom att förbereda utrustningen och byta om. Jag hann dock med en stabil uppvärmning i vattnet innan starttutan ekade över Öljaren och dryga 20-talet atleter satte fart.

Jag förväntade mig att kliva upp som 3.e person bakom Marie och Micke men till min förvåning var jag först upp på land även om jag hade nämnda motståndare hack i häl. Skönt med en stabil simning som följdes upp med en bra växling till cykeln.

Cyklingen genomfördes på en krävande tvåvarvs bana med en vändpunkt efter 5 km. Jag var välbekant med vägen eftersom många av mina träningspass passerar just där och jag hade koll på alla ojämna lagningar i asfalten. Efter första vändningen fick jag koll på avståndet till tvåan som lite oväntat var Fredrik  men med Micke strax bakom. Micke avancerade dock och efter 15 km hade höll han andraplatsen. Jag avslutade cyklingen med en snittfart på 35,8 km/h.

Löpningen blev tämligen odramatisk för min del och vid vändningen klockade jag avståndet till Micke som då låg ca två minuter efter. Jag kunde avsluta loppet bekvämt och njuta av atmosfären. Segertiden blev 1:00:09.

Härligt att arrangemanget blev så lyckat och jag är tacksam för alla funktionärer som ställde upp ideellt för våran skull!

Nu väntar Linnéasimmet, KK-joggen och Flen triathlon innan Ironman Kalmar! 13681912_10154399739779772_1888493118_o

Racerapport – Vansbro Triathlon SM i medeldistans

Vansbro Vansbro… Bara namnet har gett mig en känsla av obehag efter att ha besökt den lilla orden i Dalarna vid två tillfällen tidigare, 2014 och 2015. Första årets uppladdning gick helt åt skogen när jag kvällen innan loppet skulle ägna mig åt packning och förberedelser men istället fick stanna på jobbet till sent på kvällen. Förberedelserna fick ske på natten och när natten övergick till gryning var det dags att påbörja den nästan fyra timmar långa resan. Väl på plats möttes jag av isande kyla, regn och blåst. Det var till och med så kallt att simningen ställdes in och ersattes av löpning, triathlon blev duathlon. I växlingen händer det osannolika att spännet till hjälmen går sönder med en rejäl tidsförlust som följd innan jag ens kom iväg på cykeln. Och jag han inte mer än komma iväg innan det pös från framhjulet och punkteringen var ett faktum. Alla försök att laga skadan misslyckades och där tog resan slut den gången.

2015 skulle jag ta revansch och under ett helt år hade jag funderat på vad som fanns efter kurvan där det tog slut året innan. Jag öppnade säsongen stenhårt med tre tuffa tävlingar på lika många veckor. Därefter sa kroppen ”tack och hej” och jag åkte på en segdragen sjukdom med två veckor helt utan träning innan Vansbro. Jag var länge tveksam till mitt deltagande men min längtan efter revansch avgjorde även om jag kände mig som en urvriden disktrasa på tävlingsdagen. En dag som dessutom började 02:00 när livet som småbarnsförälder ställdes på sin spets. Jag var helt slut från första till sista minut som inföll efter 4 timmar och 55 minuter. Naturligtvis nöjd med att ha genomfört, att komma under 5 timmar och att ha fått veta vad som fanns bakom kurvan men hela upplevelsen var fruktansvärd.

Präglad av dessa minnen var inte känslan på topp inför årets tävling trots att det dessutom var Svenska mästerskapen i medeldistans. Träningsmässigt är jag i en ganska intensiv period med målsättningen att vara i toppform till Ironman i Kalmar och därför lite sliten. Under veckan innan tävlingen fick jag ihop knappt 12 timmar träning och avslutade med ett fyratimmars pass på cykeln i regnet på söndagen. Kanske bidrog det passet till sämre motståndskraft mot dagisbaciller och några dagar senare var jag krasslig. Jag drabbas ofta, liksom många andra av ”olustig känsla” inför tävling men den här gången kändes det på riktigt.

Hur som helst packade jag in familjen i bilen dagen innan tävlingen och drog iväg mot stadshotellet i Vansbro! Nej, det finns naturligtvis inget stadshotell och inget annat hotell heller för den delen… Över 900 tävlande med anhöriga och supportrar fick slåss om det som erbjöds och jag var nöjd med att i vintras ha fått tag i plats på vandrarhem några kilometer utanför orten. Jag har ett och annat att säga om standarden som erbjuds för 1100:- men tack och lov tyckte minsta dottern att kukarna som var klottrade såg ut som delfiner…

Trots att tävlingen startade först klockan 11:30 så var det inte aktuellt att ligga och dra sig och studera väggmålningar. Klockan 07:30 befann vi oss i restaurangtältet på tävlingsområdet och åt frukost. Jag hade hela tiden känt mig hängig och plågats av huvudvärk. Skulle det bli samma plågsamma upplevelse i år igen?! Men så några timmar innan start vände allting och positiva känslor tog över! Huvudvärken klingade av och jag blev taggad, nu jävlar är det SM!

Det är lika bra att reda ut förutsättningarna från början. Totalt startade 901 personer. Jag deltar tillsammans med 72 andra män under 35 år i seniorklassen och bland oss skulle en svensk mästare koras. Efter 35 år följer klassindelningen med femårsintervaller, 35-39, 40-44 osv. Motsvarande indelning för damer samt en juniorklass och en motionsklass. Startfältet var fullt med välmeriterade heltidsproffs och en stor del av Sverigeeliten fanns på plats.IMG_2984

Trots att jag hade tillbringat fyra timmar vid tävlingsplatsen så lyckades jag komma för sent till startplatsen och när övriga deltagare var på väg upp ur vattnet efter uppvärmning så hoppade jag i och hann bara doppa mig innan jag också fick kliva upp och rätta in mig i startledet. En stund senare fick vi på nytt äntra Vanån och invänta startskottet från vattnet. TUUUT!!IMG_2986

Simningen börjar med några hundra meter motströms mot första vändpunkten. Jag placerade mig i bakre halvan av startfältet men hade andra simmare kring mig och på mig direkt från början. Det blev trångt kring första bojen men därefter väntade ca 900 meter medströms och fältet fick lite större spridning. Jag hade dock en hel del kontakt och blev lite störd men kunde ändå veva på i hyfsad takt nedför älven. Efter andra vändpunkten väntar ca 900 meter motströms innan den klassiska målportalen för Vansbrosimningen. Motströmmen var påtaglig och tempot sjönk något innan jag klev upp efter 34:03.IMG_2987

I växlingen till cykel offrade jag lite tid på ta på mig skoöverdrag. Även om det inte regnade för stunden så hängde det i luften och jag känner mig alltid starkare med torra och varma fötter. Växlingen i övrigt blev lite strulig och tog 2:44 i anspråk.IMG_2989

Efter lite trixande över en hängbro och genom ett industriområde kommer man ut på banan som bestod av 22,5 km till en vändpunkt, tillbaka och så ett varv till. Cyklingen kändes direkt bra och efter några mil höll jag en snittfart på 39,3 km/h, dock med vinden i ryggen. Banan gick som i en båge och därför möttes man av vinden från alla håll och kanter. I övrigt var banan väldigt platt med fin asfalt som inbjöd till snabb cykling. Vartefter dök deltagare från de klasser som startat senare upp och det blev fler och fler omkörningar. Kul att möta övriga från Julita Triathlon, Mikael Karlsson, Mange Lagerbäck, Anders Eriksson, Clas Pettersson och Per Lundh och utbyta några glada tillrop längs vägen. Efter 90 km hade endast några få regndroppar fallit, jag hade sett mig omkörd av endast tre andra deltagare och snitthastigheten visade 38,5 km/h. Dock sjönk den en aning under den tekniska delen tillbaka till växlingen men jag var nöjd när efter 2:20:57 checkade in cykeln.IMG_2992

Ut på löpningen samtidigt som min granne i växlingsområdet och han startade i ett bra tempo. Jag la mig precis bakom, med risk för att uppfattas som störande men bestämde mig för att låta honom dra mig tills vidare. Löpbanan var delvis ny för året med tre vändpunkter på en tvåvarvs bana. Vid första vändpunkten tog min hare kontakt med sin svans och vi började småprata samtidigt som vi sprang sida vid sida. Det var en mycket trevlig bekantskap vid namn Kristoffer Kellgren från Göteborg och Triathlon Väst. IMG_2990

IMG_2991

Vi kom överens om att hjälpas åt att hålla tempot uppe och kunde samtidigt växla några ord under tiden som kilometrarna flög iväg. Jag hade en bra känsla i kroppen även om jag inte befinner mig där jag önskar i löpningen så hade jag bättre stuns i stegen än i Örebro senast. Löpningen blev helt klart den bästa delen av loppet tack vare min nya bekantskap som tyvärr kom lite på efterkälken med några kilometer kvar men bara dryga minuten efter mig in i mål.IMG_2993

Och i mål kom jag som 32.a man i SM i medeldistans efter 4:36:11!IMG_2997

En mycket välarrangerad tävling, härlig stämning och riktigt häftigt att få tävla tillsammans med eliten i svensk triathlon!

Som alltid är jag lika tacksam för att min familj finns på plats vid tävlingarna, deras hejarop ger mer energi än all sportdryck!

Spöket Vansbro är borta och nu kan jag tänka tillbaka på den vackra plats och härliga upplevelse som orten står för!

The Only Easy Day Was Yesterday! Nu väntar Ironman 70.3 i Jönköping om en vecka!

Racerapport – KM duathlon sprint

Tredje deltävlingen i Julita Triathlons klubbtour och den här gången ett duathlon sprint bestående av 2 km löpning, ca 13,5 km cykel och 4 km löpning. Upplägget var gemensam start i den inledande löpningen och därefter jaktstart med den totala differensen mellan starterna.

Tävlingen ägde rum under tisdagskvällen i anslutning till Julita kyrka där munkleden sträcker sig längs Öljarens strand till Julita gård. Vackrare plats för löpning får man leta efter! Jag frågade min kamrat Per Lundh som nyligen har flyttat hit från björkarnas stad Umeå vilken plats som var vackrast och svaret var Julita! 🙂 Några medlemmar hade dessutom dagarna innan tävlingen gjort i ordning banan genom att röja högt gräs och ta bort utstickande grenar. Stort tack till dem!väntan

Cykelbanan startade vid kyrkan med en vändpunkt vid ”Gropptorpskorset” och tillbaka. Sträckan är kuperad och asfalten är bitvis dålig men samtidigt väldigt lite trafik.

22 medlemmar kom till start, dessutom fanns en hel del åskådare på plats. Dala hade förberett allting mycket väl med startlist
or, nummerlappar, skyltar m.m. och det lilla evenemanget gav ett proffsigt intryck. Extra kul för medlemmar som saknar tävlingserfarenhet att få lite feeling och förhoppningsvis mersmak.

Personligen hade jag förhoppningar om att ta hem tredje segern i touren men jag visste att jag skulle få slita hårt då konkurrensen var tuff. I löpningen såg jag Dala och Klas som främsta utmanare med tanke på att de var snabbare än mig i Katrineholms stadslopp men även Marie, Mange och Micke är vassa löpare och helt klart att räkna med. På cykeln har Micke visat sig urstark och jag såg honom som mitt enda hot där.

Starten gick och jag tog direkt täten i den inledande löpningen. Nu var det full fart som gällde och full fart blev det. Jag höll ledningen från start till mål men endast 15 respektive 16 sekunder före Dala och Klas. Tiden blev 7:16 med kilometertiderna 3:30/3:46. Att det var en rejäl urladdning kunde pulskurvan vittna om då jag i genomsnitt låg på 95 % av min maxpuls.löpning

I och med detta kunde jag starta 15 sekunder före Dala på cykeln och 38 sekunder för Micke. Nu gällde det för mig att dryga ut ledningen tillräckligt mycket inför den sista löpningen. Jag var mycket välbekant med banan och hade cyklat där många gånger tidigare. Därför visste jag precis vilka partier som var jobbigare och var jag kunde hämta kraft. Första halvan blev lite jobbigare med stigningar och motvind. Vid vändningen höll jag en snitthastighet på 36,6 km/h och hade uppnått maximalt 62,3 km/h i Viksätersbacken. Resan tillbaka gick fortare med vinden i ryggen och jag kunde snitta 41 km/h. Efter 20:44 kom jag tillbaka med en total snittfart på 38,8 km/h. Micke kom in endast 28 sekunder efter mig och min fruktan för honom var befogad. Inför cyklingen hade jag plockat bort allt onödigt såsom flaskhållare och reservdelar för att göra cykeln så lätt som möjligt. Kanske blev det skillnaden mellan mig och Micke… 🙂cykel start

cykel

Inför den avslutande löpningen på 4 km hade jag ett försprång på 1:07 till Micke och ytterligare en minut till Mange som klättrat upp på tredje plats. Jag kände mig ganska trygg med avståndet och bestämde mig för att springa kontrollerat och ha koll på bakomvarande vid de fem vändpunkterna. Efter halva sträckan hade jag drygat ut ledning och  därför sänkte jag medvetet tempot en aning för att få en behaglig avslutning på loppet. Sluttiden blev 15:53 med kilometertiderna 3:45/3:57/4:05/4:02.löpning 2

Total tid 43:53 och nya friska poäng i touren!

Vilken kväll det blev! Kul att få vinna men den stora segern var ändå upplevelsen! Högt deltagarantal, publik, vacker omgivning, kanonväder, härlig stämning, ja allt var perfekt! En kväll att minnas!

Racerapport – Örebro medeldistans

2015 deltog jag i premiären av Örebro triathlon medeldistans som innebär 1,9 km simning, 90 km cykel och 21 km löpning. Nytt år med många förbättringar men likheterna med fjolåret kom att bli slående många och jag ska beskriva dem vidare. Den största olikheten var i alla fall vädret. 2015 bjöd på kyla och ihållande regn med 13 grader i vattnet vilket innebar att simningen kortades av till hälften. Nu sken solen och det var lagom varmt i både luft och vatten.

IMG_3061

Precis som i fjol var startfältet starkt med välmeriterade K-J Danielsson i spetsen och jag kan direkt nämna att han vann överlägset precis som i fjol och han var också snabbast i alla discipliner. Flera andra välbekanta namn fanns på listan och jag insåg att konkurrensen skulle bli hård. För den utanför triathlonvärlden så är den forne simmaren Emma Igelström säkert ett bekant namn. Av ca 100 anmälda var det 88 som startade i medeldistans. Samtidigt genomfördes också en kortare motionsklass med ca 70 deltagare.

Extra kul den här dagen var att supporterskaran var hela nio man stark! Med min egen familj, mamma och pappa, vännerna Tim och Moa med lilla Hugo samt huvudcoach Daniel ”Dala” så hade jag optimalt stöd från sidan av banan! Stödet från sidan är väldigt viktigt för mig och varje gång som jag stöter på nära och kära under loppet så får jag en energiboost.

Uppladdning inför loppet hade gått väldigt bra och fördelen med att loppet låg på nationaldagen som i år var en måndag var att jag hade gott om tid under helgen att förbereda mig. Lite för gott om tid kanske för söndagen blev en enda lång väntan likt dagen innan julafton som barn. Jag gjorde ett sista simpass på fredagen och filade på tekniken i ca en timme sen blev det helvila lördag och söndag med kolhydratsladdning och kärlek till cykeln i form av ny kedja m.m.

Nåväl, åter till tävlingen och ända till startlinjen som i det här fallet fanns mellan en brygga och en kanot i Svartån. Jag träffade vännerna som hastigast innan jag hoppade i och fick frågan av Dala vad jag hade för målsättning. Jag svarade ”placering topp 10 och en tid under 4:45”. Jag var lagom uppvärmd och helt redo att starta när beskedet kom att starten var uppskjuten. Lite frustrerande och det rådde förvirring i vattnet när vissa fortsatte att värma upp samtidigt som andra trodde att starten gick då. Det blev så småningom ordning i ledet och startskottet brann av!

13336071_493978017459791_4327156052260709839_nBortsett från att det var varmare i vattnet så var det två förändringar mot i fjol. För det första var det full distans dvs. 1930 m där ca 1500 m är medströms till en vändpunkt och ca 400 m motströms. För det andra så var det uppstigning på land och ca 100 löpning efter halva simningen.

Jag placerade mig strax bakom täten i starten och kom iväg bra utan större trängsel. Sedan flöt det på bra och jag fokuserade mycket på tekniken. Svartån var spegelblank och det kunde inte bli bättre förutsättningar. Den lilla löpningen efter halva simningen var ett välkommet inslag men vid hoppet tillbaka i ån fick jag vatten i glasögonen och tvingades rätta till det innan jag kom vidare. Efter vändningen blev det motströms och jag placerade mig nära kanten där strömmen är som svagast. Jag avslutade simningen efter 28:57 vilket är personbästa på den distansen och jag låg på 21.a plats på bland herrarna och 26.a totalt.

IMG_3068

 

Jag gjorde en bra växling till cykeln på 1:01 och nu var det dags att plocka placeringar! Jag hade goda minnen från cykelbanan från i fjol, snabb och på fina vägar! Efter några kilometer genom ett industriområde och rondeller ut genom Örebro väntade tre varv och därefter tillbaka samma väg. Jag fick kontakt med Adam Stenman som senare kom att sluta på andra plats och kände att det var en bra rygg att följa. Tillsammans plockade vi placeringar i rasande fart men han kröp långsamt längre och längre ifrån mig och trots att jag pressade mig hårt så tappade jag visuell kontakt efter första varvet, då höll jag en snitthastighet på 39,2 km/h. På andra varvet hade deltagarna i kort motionsklass kommit ut på banan och även om det är kul att vara omgiven av andra tävlande så blev det svårt att hålla koll på mina konkurrenter.

13315781_494028060788120_8547325310267355821_n

Första varvet blev en urladdning och jag tappade energi efter ca 40 km när jag också blev ensam utan kontakt till framförvarande. Då dök plötsligt en välbekant bil upp med Tim vid ratten och avancerad kamerautrustning monterad på sidan. Jag skrattade lite för mig själv och fick ny energi när jag tänkte på hans engagemang utanför banan! I slutet av andra varvet stod också Dala vid vägkanten och hejade på! Sista varvet blev en ganska ensam historia. Jag insåg att bakomvarande förmodligen inte skulle komma ikapp mig samtidigt som jag förmodligen inte skulle komma ikapp framförvarande, vilka och hur många de nu var?!

Det blev jag varse när jag efter 2:16:13 kom in till växling och Lina ropade från sidan att jag låg sexa! Härligt att plocka in 20 placeringar på cykeln och jag snittade till slut 38,5 km/h. Att jämföra med 2015 då jag låg på 18.e plats efter simningen och femma efter cykeln.

Jag blev i alla fall bäst på något och det var att växla från cykel till löpning. 29 sekunder var dagens snabbaste tid! 🙂

13325462_494028050788121_6624215000094005182_n 13327447_494028037454789_4706584839207803037_n 13346585_494028024121457_7342948060158452511_nJag visste att jag hade fem deltagare framför mig i löpningen men dessvärre kunde jag också anta att flera av de bakomvarande var bättre löpare än mig. Fokus låg därför på att inte tappa för många placeringar och inte på att försöka avancera. Löpbanan var även den tre varv med vändpunkt efter 3,5 km förlagd i mycket fin miljö längs med ån och genom kohagar. Det förvånade mig att jag inte mötte K-J som jag förväntade mig skulle ligga i täten tidigare men till slut dök han upp. Därefter var luckan stor till resterande fyra som sprang nära varandra men uppskattningsvis bara 4-5 minuter före mig. Då hade jag koll på framförvarande och nu när jag själv passerat vändpunkten kunde jag också få koll på de som jagade mig.

IMG_3091

Den ena snabba löparen efter den andra dök upp och trots att jag kämpade för att hålla tempot uppe förstod jag att det var en tidsfråga innan jag skulle tappa placeringar. Jag behöll dock min sjätteplats till exakt halva sträckan men där fick jag se mig passerad för första gången. Vid det här laget hade låren blivit rejält stumma och till och från plågades jag av kramp i magen som jag tyvärr alltför ofta drabbas av under löpningen. Under det avslutande varvet tappade jag ytterligare tre placeringar trots att jag lyckades öka farten en aning. Jag vände mig om flera gånger de sista kilometrarna utan att se någon som kunde hota min 10.e plats och kunde avsluta tävlingen på ett behagligt sätt till skillnad emot i fjol då det blev en dramatisk spurtstrid. I mål efter 4:21:24 och nytt personbästa på medeldistans! Därmed uppnådde jag målen för dagen som var topp 10 och sub 4:45!

13335699_494052784118981_3591836685582640057_n-2

Jag inledde med likheterna från fjolårets tävling och de kom även att avspegla sig i mina placeringar efter respektive disciplin. 2015/2016 Simning: 18/21 Cykling: 5/6 Löpning: 11/10

Stor eloge till arrangören Örebro triathlon för en mycket välorganiserad och trevlig tävling. Man tog till sig feedback från fjolåret och bjöd på nästan en perfekt tävling. Nästan, för jag saknade en medalj runt halsen när jag lämnade Örebro som ett minne från en riktigt härlig dag.

Nu kommer fokus att ligga på brickpass (cykel/löpning) och löpträning fram tills nästa stora tävling som är SM i medeldistans i Vansbro den 2/7. Däremellan ska vi i klubben ha nästa deltävling i touren och nu väntar duathlon sprint.

Racerapport – KM 29 km tempocykel

Då var det dags för den andra tävlingen i Julita Triathlons klubbtour och 29 km tempocykling runt Öljaren stod på programmet. För egen del var förväntningarna höga. Cyklingen har gått väldigt bra under våren och under min skadeperiod ersattes nästan alla löppass med motsvarande cykelpass vilket helt klart har betalat sig. Min personliga målsättning var att vara snabbast runt sjön men av alla duktiga konkurrenter så oroade jag mig främst för Mikael Karlsson som visat att han är att räkna med den sista tiden och trots att han spelade ut ett psykologiskt kort genom att byta till en lägre startgrupp dagen innan. 😉 Som ett wildcard dök också välmeriterade Johan Nordskott upp på startlistan och när Dala kommenterade hans form med ”strax bakom dig” så blev jag riktigt taggad!

Jag var på plats i god tid och började i lugn och ro mina förberedelser. Fyllde på luft i framhjulet och skulle pumpa bakhjulet när jag inser att jag har glömt adaptern till dischjulet hemma!! Det råkar vara så att det krävs ett särskilt munstycke för att komma åt ventilen på dischjulet och den blev såklart kvar hemma. Gick snabbt igenom alternativen i huvudet men det fanns inga andra alternativ än att stressa hem och hämta den. Ingen optimal uppladdning direkt men jag hann ändå tillbaka till racebrief och fick 10 minuters uppvärmning innan start.

2016-05-28 08.45.52 IMG_1982 IMG_1988

 

 

Starten blev något fördröjd och det blev en spänd väntan på att få sticka iväg. Jag hade dessvärre lottats som första startande vilket jag inte var helt tillfreds med. Jag hade istället fördragit att starta längre ner i listan och få jaga andra men nu fick jag finna mig i att bli jagad istället. Till slut så gick starten och nu var det full fart som gällde!

I Gimmersta alé stod Andreas Assermark redo med kameran.13268083_490614921129434_2731217170589996584_o

Jag var mycket väl bekant med banan och visste att den till ca två tredjedelar består av ganska dålig asfalt och att den är kuperad. Nedan visas banprofilen.FullSizeRender

Efter en lätt nedförsbacke i starten så väntar en hel del stigning i början. Jag försökte ligga på maximal ansträngning på platt mark och i uppförsbackar för att återhämta mig något i nedförsbackarna. Jag hade också bestämt mig för att inte slösa kraft på att titta bakåt men i den andra rejäla backen mätte jag tiden och kastade en blick bakåt efter en minut utan att se någon. Då visste jag att jag i alla fall inte hade tappat försprånget till nästa startande som var just en minut.

Vidare på slingrande vägar genom Österåker och vid det här laget hade jag en snitthastighet på 38,77 km/h. Därefter följde ett skönt parti på några kilometer med fin väg och lätt sluttande. Här lyckades jag i flera kilometer snitta nästan 46 km/h och ta in mycket tid som jag förlorat tidigare i alla backar. Tvärstopp vid banans enda stopptecken och ena foten i marken (hoppas alla var lika hederliga här) innan jag svängde ut på väg 214 och riktigt fin asfalt resterande delen av banan.

Vid Västerängen stod mamma och pappa och hejade glatt och fick till denna fina bild.
2016-05-28 09.28.04

Under de sista kilometrarna fick jag upp farten och kunde passera mål efter 44:15 och en snittfart på 39,1 km/h. Där och då visste jag inte hur långt det skulle räcka men i takt med att kamraterna kom i mål så stod det klart att jag skulle bli snabbast för dagen.

2016-05-28 09.37.11

Oturligt nog så drabbades Mikael Karlsson av punktering och fick ingen rättvis tid. Det hade varit kul att se vad han gick för! Kul var det i alla fall att se deltagarna komma i mål en efter en och många stod för imponerande prestationer.

Jag tar med mig mycket positivt från dagen! Naturligtvis kul att vara snabbast och inkassera nya poäng i klubbtouren. Men framförallt riktigt kul med så många deltagare och så härlig stämning! Trots att många av de mest aktiva medlemmarna fått förhinder eller varit skadade så blev vi hela 23 personer som tävlade!

Några deltagare hade åkt hem men vi fick ändå till en fin gruppbild som avslutning. För drygt ett år sedan fanns inte Julita Triathlon. Nu symboliserar den här bilden en väletablerad klubb för alla, såväl nybörjare, erfarna och barn!

13316933_490614817796111_8140062693793104121_o

Racerapport – Katrineholms stadslopp och Ceresloppet

Två tävlingar med start inom 15 timmar stod på helgens program och samtidigt debut i båda. Först ut Katrineholms stadslopp som hade premiär på självaste otursdagen, fredagen den 13.e. Loppet är en löptävling på distansen 6,53 km och där även rullstolar har möjlighet att delta. Start och mål vid Backavallens löpbana vilket gjorde det extra kul för publiken. Själv hade jag bildat lag tillsammans Klas Berlin och Daniel Eriksson och vår gemensamma totaltid räknades in i föreningskampen. 13235937_10154180940656552_498995402_n

Väl hemma från jobbet fredag eftermiddag trött och sliten efter en tuff vecka och med alldeles för få sömntimmar i kroppen föll jag i Törnrosasömn nästan direkt innanför tröskeln. En timme senare väcktes jag med en påminnelse om den stundande tävlingen och hela kroppen skrek ”VILL INTE!!!”

En kall dusch senare var dock ordningen återställd och jag började bli taggad. Väl på plats bland alla kamrater och med musiken dunkandes steg motivationen ytterligare. Jag hade inte läst på banan innan men jag hoppades kunna hålla ca 3:50-tempo (3 min och 50 sek per km). Några av de främsta lokala löparna fanns på plats tillsammans med flera andra starka profiler. Min förhoppning var en placering inom topp 10, gärna topp 5 i den bästa av världar.

Starten gick och det bar av i ett rasande tempo där de första två kilometrarna avverkades i 3:35-3:40-tempo. Då åkte jag på det som norr om Uppsala kallas för mjälthugg men som vi häromkring kallar för håll. Håll ligger under lägsta nivån av smärta som man måste utstå men trots den inställningen så lyckades jag inte hålla uppe samma tempo som i inledningen. Både Klas och Dala passerade mig och luckan mellan oss växte sakta men säkert. Mellan oss fanns en annan stark löpare vid namn Tobias Rosén som trots att han plockade upp och sprang med två matkassar höll ett högt tempo. (Matkassarna var ett reklamjippo där bärarna av dessa fick ett presentkort)

Jag bestämde mig för att jaga Rosén och tog rygg på honom. Väl inne på upploppet kraftsamlade jag och kunde passera honom strax innan mål. Jag kan tacka matkassarna för det! Min tid blev 25:09 och ett snitt-tempo på 3:52. I föreningstävlingen slutade vi på andraplats, endast 5 sekunder bakom killarna i Broby.

13219611_10154180938656552_663736725_n

Grattis till Broby som välförtjänt tog förstaplatsen trots att två deltagare sprang med matkassar!

Ny dag och ny tävling! På lördagen var det dags för den största lokala cykeltävlingen Ceresloppet. Nytt för i år var att man godkände tempocyklar förutsatt att de inte klungkörde. Den inbitne racercyklisten tycker såklart inte att tempocyklar har där att göra men sådana som jag välkomnade möjligheten.

Det är väl inte så noga vilken hoj man har 😉

Liksom inför Stadsloppet hade inte förberedelserna varit optimala och när jag rullade hemifrån hade jag inte riktigt koll på läget. Jag visste inte heller vad jag kunde förvänta mig för utveckling av själva loppet eftersom jag aldrig deltagit i ett renodlat cykellopp tidigare. Min plan var att hela tiden ligga bakom och i kontakt med första klungan och med några mil kvar försöka bryta mig loss.

I endast 6 grader och lätt vind gick starten klockan 10:00 och jag placerade mig absolut sist ca 50 meter bakom för att direkt markera att jag inte kommer att drafta (ligga i klunga). Som ensam tempocyklist förstod jag att jag skulle ha blickarna på mig. 34851146172016-05-14 09.11.08

 

En tempocykel skiljer sig mot en racercykel då man ligger över styret och måste flytta händerna för att nå bromsarna. Av detta skäl är det inte tillåtet att ligga nära bakom annan cyklist och dra nytta av vinddraget. 

Den stora gruppen cyklister som startade i ”snabbgruppen” delades snart upp i mindre grupper och jag jobbade mig successivt upp i fältet i takt med att större luckor uppkom. Tempot varierade mellan förvånande lågt och ganska ansträngande första halvan av loppet. Efter 75 km kunde jag räkna 10 cyklar framför mig men under nästa 10 km droppade de flesta av och i Högsjö vid 90 km hade jag endast två cyklar framför mig. Där stod också mamma och pappa vid vägkanten och langade ny energi i form av sportdryck och snickers. 13249554_10154180948976552_1257833645_n

Jag titta flera gånger bakom mig men såg aldrig någon annan och insåg att det skulle stå mellan oss tre och att jag förhoppningsvis skulle bli sämst trea. Det kändes riktigt bra med en potentiell topp 3 placering men jag bestämde mig för att inte vara nöjd utan gå för segern.

Sträckan mellan Högsjö och Vingåker blev en transportsträcka men väl inne i Vingåker hindrades jag av trafiken i en korsning och befarade att mina kombattanter som hann vidare skulle se sin chans att rycka ifrån mig men de höll sig tack och lov lugna. 🙂

Nu kom vi in på välbekanta vägar där jag känner till varje liten ojämnhet. Efter några tunga backar innan Vikatippen kommer ett riktigt fint parti med bra asfalt och lätt utför. Jag bestämde mig för att försöka rycka just där och skaka av mig de andra två. Jag klev upp framför dem och tryckte på så hårt jag kunde i några minuter men underskattade motvinden och mjölksyran i låren sprutade. Jag kastade en blick bakåt och insåg att de låg klistrade bakom mig…

Jag drog dem till Österåker där jag klev åt sidan och la mig på betryggande avstånd igen. Jag visste att familjen skulle vänta i Vännevad några km innan Katrineholm och där fick jag en välbehövlig sista energikick genom glada hejarrop tillsammans med några gelehallon som jag hade sparat i fickan. Jag insåg att det inte var någon idé att spurta igen innan korsningen mot  Vingåkersvägen där det som väntat blev stopp. Jag avvaktade till rondellen vid Lyktans lager där jag la in den sista stöten och gick upp först igen. Jag gav allt och pressade full fart mot mål med de andra två som svans. Över den sista bron 200 meter innan mål ser jag hur massor av cyklister från de kortare distanserna är på väg in och de blir trängsel i sista rondellen och korsningen. Över det sista fartguppet flög vattenflaskorna åt alla håll och vi passerar mållinjen inom samma sekund men där jag blir trea med mista möjliga marginal.

Det var bara att lyfta på hatten och gratulera till fina prestationer. Riktigt kul att mötas av glädje ödmjukhet och solidaritet från de andra, precis som efter Stadsloppet! Herren som kom in som tvåa beskrev det som sin största idrottsliga prestation! Då känns det trots allt helt ok att förlora spurtstriden.2016-05-14 13.38.22

Sammanfattningsvis är jag nöjd med helgen även om min coach Dala påpekade att jag var totalt 6 sekunder från två segrar… 🙂