Skip to main content

Jag har alltid tyckt att en riktigt tävlingsberättelse ska skrivas med stort engagemang och det är inte något man kastar ihop på muggen direkt efter loppet. Alla tankar, känslor och intryck måste få mogna vilket ofta tar några dagar. Kanske är det därför som jag ofta skjuter upp skrivandet. Men i väntan på att få feeling hinner små detaljer falla i glömska och de mest smärtsamma delarna av loppet var kanske inte så hemska egentligen.

Men nu är jag mogen! Tre dagar har passerat efter Ironman Kalmar, skavsåren har fått skorpor och jag börjar tänka på andra saker i livet än triathlon igen.

Jag kom till Kalmar för femte gången sedan 2014. Jag var väl förberedd som alltid, träningen hade gått bra och jag hade kontroll på ALLT! Mitt kontrollbehov når (tyvärr) absurda nivåer ibland som tex när jag ringer campingen för att dubbelkolla min bokning med bokningsbekräftelsen framför mig eller när jag testar vilka skosnören som ”känns bäst”. Nåväl, jag kommer till startlinjen med känslan av att jag har gjort allt jag kan och ingenting oförutsett har inträffat!

Nu är det raceday och en timme kvar till start! Magin sköljer över hamnen där 2100 deltagare tillsammans med många gånger flera åskådare fyller området. Musiken, nationalsången, glada tillrop, spänning i luften, förväntningar från sida, fruktan i blickarna. Intrycken är många och en del av mig njuter samtidigt som en annan del vill blunda och hålla för öronen. Jag är rutinerad vid det här laget och inte särskilt nervös men jag har byggt upp en stor förväntan på mig själv. Mina Ironmantävlingar handlar inte längre om att ta uppleva utan det är 100 % prestation. Jag vill stå på prispallen efter loppet som en av de tre snabbaste i min åldersklass! Då måste jag göra jobbet, allt måste stämma och det börjar nu!

Efter en liten löptur som uppvärmning till en hemlig bajamaja som de flesta inte känner till, slipper jag de långa köerna som ringlar genom området. Tarmen är tom och kroppen är varm, lite för varm… Svetten rinner över hela kroppen och om det inte är tillräckligt bökigt att ta på sig en våtdräkt när man är torr så är det ultrabökigt nu! Det löser sig till slut, kanonen skjuter salut och GO GO GO!

Jag börjar simma men efter första simtaget är vänster öga helt vattenfyllt! Ok, jag får titta med ett öga i 3,8 km tänker jag… Tar förnuftet till fånga, stannar och rättar till glasögonen. Samma sak igen, och igen… Frustrationen sprider sig i kroppen, varför händer detta nu?! Jag trycker till rejält och nu känner jag mig som en av Minionerna när glasögonen blir till sugkoppar.

Det håller i alla fall tätt och jag kan börja simma mot första bojen. Vattnet är behagligt med sina 20,6 grader och det salta vattnet ger en trivsam flytkraft. Bojarna avverkas en efter en men det är rejält stökigt i svängarna. Det är armar, ben och kroppar överallt och för några sekunder ligger jag stilla i vattnet utan att komma framåt. Efter loopen kommer jag tillbaka mot land och fortsätter längs med kajen som är full av åskådare. Här får man lite gratis när man ser alla människor samtidigt som närheten till kanten får det att kännas som att det faktiskt går framåt. Den långa vänstersvängen avverkas innan bron och slutligen uppstigning! I slutet av varje simning innan jag tittar på klockan så matar jag mig själv med orden ”bli inte besviken, bli inte besviken”. Jag kliver upp på rampen, tittar på klockan och blir… Det finns lik som flyter runt snabbare än 1:07:33 men nu börjar jakten på de 46 som är framför mig!

Våtdräkten fastnar lite när den ska av och det känns som att det tar flera minuter extra men efter 2:14 sitter jag på cykeln och det var 6.e snabbaste växlingen i klassen.

Exakt samtidigt startar min brother from another mother Micke Bergsland och jag hinner tänka att det är perfekt, han är skitstark på cykeln och en bra rygg att följa! Mer hinner jag inte tänka förens han försvinner i fjärran. Jag känner hur pulsen smattrar i halsartären och ser på klockan att den är långt över vad som är rimligt. Här har jag nytta av erfarenheten och vet att jag måste få kontroll på puls och andning innan jag kan börja jobba ordentligt. Över bron, genom Färjestaden och vidare mot Mörbylånga. Först nu börjar kroppen förstå att den ska cykla och hjärtat gillar läget igen. Jag passerar andra deltagare i rasande fart och plötsligt ser jag en bekant rygg igen, jag är alltså framme i fjärran där Micke försvann för en stund sedan. Vi växlar några ord och han tar häng på mig istället.

Det rullar på bra, fina vindar, benen är med mig och farten ligger en bra bit över 40 km/h! Men jag är fortfarande blöt efter simningen och förstår inte varför dräkten inte torkar. Samtidigt är jag extremt törstig trots att jag hällt i mig mängder med vatten. Jag inser att jag svettas enormt i den kvava värmen som nu börjar krypa upp mot 27 grader. Jag har sedan starten kört mitt eget race utan någon jämnstark cyklist att följa. Nu väntar vänstersvängen mot Alvaret, detta karga ödsliga område med ständig motvind, uppförsbacke och utan åskådare! (Förlåt till Dala som förlovade sig här, det finns säkert vackra delar också!) Då händer det! Precis innan jag ska svänga kommer Pedro på min vänstra sida. Övre makter skickade en spanjor med vader som vedträn som sällskap genom öknen. Självklart håller jag min 12 meter men Pedro fick hålla takten. Femte gången över Alvaret blev också den bästa upplevelsen och inte så brutalt som jag mindes det. Pedro hade nog en annan upplevelse och försvann när jag fortsatte tillbaka mot fastlandet.

Efter 12 mil står min underbara familj vid sidan och skriker sig hesa att jag ligger på 10.e plats, helt ok tänker jag! Trots att jag varit här förr så låter jag mig luras av att nu är det ”bara” lilla loopen kvar. Snittfarten har sjunkit, ryggen värker alltmer och jag är obotligt törstig! Nu blir det tekniskt och vägarna är inte alls lika raka och platta som på Öland. Roligt tycker vissa, skjut mig tycker jag… För nu börjar det bli riktigt tufft. Jag har en machete instucken i ryggslutet och jag får allt svårare att sitta i tempoposition. Jag har tryckt i mig energi, mer än någonsin tidigare men ändå känner jag mig som en urvriden disktrasa. Stressen börjar komma över att loppet rinner mig ur händerna. Med två mil kvar börjar jag bli passerad av bakomvarande men mina sista krafter räcker precis till att haka på sista biten. Jag kliver av efter 4:40:51 och är fortsatt på 10.e plats.

Även andra växlingen var klassens 6.e snabbaste och även om kroppen är i ett miserabelt skick så jublar den inombords av att få räta ut sig! Totaltiden visar ca 5:53 vilket innebär att jag har 3:07 på mig att springa för drömgränsen på 9 timmar. Den tanken känns dock lika realistisk som att önska sig en ny tempocykel av jultomten. Jag börjar i alla fall att springa för att se vad jag har att jobba med. Första kilometern på 4:11, första 5 km bara något långsammare fart och milen på 43 minuter. Men nu är det ridå ner! Jag känner inte igen mig själv, varför är jag slut?! Jag har följt min energiplan och druckit mängder. Magen känns ok och benen är trots allt med i matchen men det finns inga krafter.

Jag kommer tillbaka till staden efter första varvet och möter familjen som signalerar att jag nu är 8.a! Jag bryr mig inte, jag är slut, allt är nattsvart, det är över, ska jag bryta min första Ironman nu?! Lina skriker ”alla andra framför dig är lika trötta” och den lilla lilla glöden inom mig som precis ska brinna ut och bli till en rökpuff får lite vind och lyser upp igen. Jag tar mig fortsatt framåt och kommer till nästa vätskestation. Jag ser skylten ”electrolytes” och det slår mig, tänk om jag har elektrolytbrist med tanke på värmen och hur mycket jag svettats?! Jag som annars håller mig till mina egna energigels och enbart vatten har inget att förlora så jag sveper två muggar… Det är som att hälla bensin på glöden och snart känner jag hur kroppens alla celler slår upp portarna och energin flödar i kroppen! (liten överdrift) Jag känner hur jag sakta vänder i pärleporten och Sankte Pers hand glider ut min. Nu är jag ute på det andra varvet med hopp om både livet och en målgång! Jag fortsätter med elektrolyterna vid varje station samtidigt som törsten och muntorrheten som plågat mig i timmar dämpas.

Halva löpningen tar 1:35 och jag inser att andra halvan måste gå tre minuter snabbare för att klara 9 timmar. Jag suckar uppgivet inombords för även om jag kommit tillbaka så saknas det fler växlar. Jag kan i alla fall fortsätta och inför sista varvet får jag veta att jag ligger på 7.e plats. Pallplatsen är avlägsen, SUB 9 utom räckhåll och drivkraften är loppets sista 500 meter. Genom folkmassorna i centrum mot röda mattan där läktarna kokar och speakern vrålar ”YOU ARE AN IRONMAN!” Ståendes på knä bakom målet får jag en medalj runt halsen, min 11.e till samlingen. Löpningen tog 3:15 vilket trots allt var 6.e snabbaste i klassen och sluttiden blev 9:08:16. Med en 7.e plats behövde jag inte gå på prisutdelningen, för det hade jag behövt hitta 18 minuter men det här var allt jag kunde bjuda den här dagen.

Jag känner precis som de flesta att jag borde kunna vara lite snabbare om jag bara gör det ena eller det andra. Det perfekta loppet är i stort sett omöjligt att uppnå men det är också charmen med Ironman. Jag tar med mig ytterligare lärdomar från den här dagen och erfarenheten kommer att hjälpa mig i framtida lopp! Jag är nöjd men inte tillfredsställd och framförallt hungrig på mer! Bra, för om endast 7 veckor väntar Ironman Cascais i Portugal, det ska bli ett perfekt lopp!

Stort tack till mina sponsorer och till dig som läste!

Leave a Reply

Close Menu

About Salient

The Castle
Unit 345
2500 Castle Dr
Manhattan, NY

T: +216 (0)40 3629 4753
E: hello@themenectar.com