Äntligen är helgen slut och nu sitter man här, blåslagen, utan medalj och med två trasig cyklar på sitt samvete. Jag hade målat upp vackra bilder av helgens två tävlingar, klubbmästerskapet i 28 km cykel och olympisk distans i triathlon i Hallstahammar men ingen av dem slutade som jag hade tänkt mig.
Förutsättningarna var perfekta när deltävling nummer tre gick av stapeln i Julita. Sjön Öljaren skulle rundas vilket innebar en tur på drygt 28 km. Förra året vann jag loppet med 44:16 och jag hade stora förhoppningar om att förbättra tiden. Bara några minuter innan starten uppkom dock ett kraftigt missljud från cykeln. Jag gjorde en snabb felsökning men kunde inte se något fel och jag hade inget annat val än att starta. Jag var först ut med 31 andra deltagare bakom och en minut mellan starterna.
[KGVID]https://www.mikaelkjellander.se/wp-content/uploads/2017/05/IMG_1829.mov[/KGVID]Kort sammanfattat så gav jag allt men cykeln fortsatta att vråla ut sitt missnöje och gjorde i sin tur allt för att hålla emot. När jag med ca 5 km kvar såg klockan passera fjolårets tid så visste jag att det var kört och i mål kom jag nästan tre minuter sämre än tidigare. Det var härligt att se andras fina prestationer men besvikelsen hade övertaget trots att jag blev femma och fick några poäng med mig i touren. Nu kom dessutom stressen över att hinna få ordning på cykeln innan morgondagen!
Räddaren i nöden hette Tim som ägnade hela eftermiddagen i garaget med min cykel. Han kunde ganska snart hitta problemet som var en lös mutter vid navet i bakhjulet som gjorde att hjulet hamnade snett och däcket tog i ramen. Skönt att felet var enkelt och samtidigt skönt att det var något tekniskt och inte kroppen som var vissen. Jag vill verkligen inte skylla på utrustningen för en del av sporten handlar om att ha koll på grejerna och det hade jag inte den här gången. Stort grattis till vinnaren Mikael Karlsson som tog revansch efter fjolåret då han fick punktering!
Tyvärr stötte vi på nya problem med cykeln då ett fel på en broms uppenbarade sig. Det gick helt enkelt inte att laga och cykeln skulle inte gå att använda dagen efter. Den godhjärtade Tim erbjöd sig då att låna ut sin cykel så att jag kunde starta!
Jag tog mig till Hallstahammar på söndag förmiddag tillsammans med familj och vänner. Tim tog hand om allt kring cykeln och jag kunde koppla av kring den biten. Lite ovan känsla att kliva in i ett växlingsområde igen efter dryg nio månader men efter lite förvirring fanns all utrustning på plats.
11:00 hoppade ca 110 atleter i Skanssjön för de inledande 1500 meter simning. Jag har nog aldrig haft fler personer kring mig i inledningen och det blev riktigt trång och stökigt innan fältet drogs ut. Simbanan har en så kallad ”Australian exit” där man efter 400 meter kliver upp på land för att sedan hoppa i igen för de resterande 1100 metrarna. Jag hade ca 10-15 personer framför mig där men hade tappat ca 10 placeringar när simningen var avklarad.
Växlingen strulade och nummerlappen gick sönder men efter 2,5 minut satt jag på cykeln, Tims cykel…
Efter ett tekniskt parti genom ett industriområde kom vi till en helt ny asfalterad väg där till och med maskinerna stod längs med vägen. Cykeln gick som en dröm på det härliga underlaget och jag plockade placeringar i rasande fart. Jag låg stundvis över 50 km/h, solen sken och tankarna kretsade kring att livet kändes underbart. Tankarna avbröts när jag fick se vändpunkten några hundra meter fram. En snabb titt på klockan som visade en snittfart på 40,4 km/h. Jag hade började möta de cyklister som låg föra mig och uppskattningsvis var de runt 10 stycken.
Jag saktade ner och tog ut 180-graders svängen rejält men precis när jag kommit 179 grader small det bara till och jag låg på marken. Nej, nej, nej, det här får bara inte hända… Jag har aldrig kraschat med cykel tidigare, varför händer det just nu med Tims cykel?! Jag kom snabbt på fötter och kunde konstatera skrapsår både på cykeln och mig själv. Jag provade att cykla vidare men cykeln var inte ok och nu var det kört för andra gången inom 24 timmar…
Jag tog mig dock sakta tillbaka för egen maskin men det var den mentalt tuffaste stunden på länge. Cykeln höll ihop men ironiskt nog exploderade framdäcket när jag stannade cykeln framför Tim, precis som om det vore dödsrycket. Ett av mina mindre stolta ögonblick…
Jag ville verkligen tävla idag, jag ville cykla färdigt, jag såg fram emot att springa och jag ville verkligen gå i mål! Jag har svårt att förstå hur jag kunde gå omkull men förmodligen blev den nya asfalten hal när solen låg på. I allt elände har jag fantastiska vänner och familj kring mig som bär mig vidare! Jag kommer snart tillbaka på banan igen och siktet är inställt på Borås medeldistans den 10/6!
Tack för allt Tim Nordlöf och förlåt! Jag lär få höra det här ett tag och bilden nedan är bara början… 😉
