Här kommer berättelsen om min fjärde Ironmantävling och min debut utanför Sveriges gränser!
Att det inte skulle bli Kalmar 2017 stod klart ganska tidigt efter förra säsongen och blickarna riktades mot Europa. Masstricht i Nederländerna var länge ett alternativ tillsammans med Schweiz och Österrike.
Men så annonserade Ironman en ny tävling, Hamburg i Tyskland! Den blev direkt väldigt intressant. Efter Köpenhamn var den närmast Sverige och det skulle gå att resa med bil relativt enkelt. Utifrån chanserna att kvalificera till VM på Hawaii var den också intressant då Tyskland sedan tidigare arrangerar EM i Frankfurt med nästan det dubba antalet kvalplatser. Min tanke var att de starkaste deltagarna skulle söka sig dit. Det är självklart hopplöst att spekulera i andra deltagares kapacitet men så gick tankarna.
Jag bestämde mig för att satsa på Hamburg och anmälde mig. Nästan 2500 andra fick samma tanke och loppet blev snart slutsålt. 10 månader senare var jag på plats i Hamburg med familjen tre dagar innan tävlingen. Jag hade kollat igenom all utrustning innan avresan, dubbelkollat och trippelkollat! Det hade dock krävts en fjärde koll vilket jag insåg när jag stod på en bensinstation i södra Sverige, visslandes på någon Abba-låt och tittar på cykeln på taket. STYRFLASKAN!!
Den låg kvar hemma i diskmaskinen…
Smått desperat började jakten på butiker som sålde en ny likadan. Det blev till och med en omväg till Köpenhamn och en butik som visade sig hade upphört. Jag visste att med stor sannolikhet skulle det finnas att köpa i expoområdet vid tävlingsplatsen men oron la sig inte förens jag såg den hänga där på en krok tillsammans med en nätt prislapp på 1000:-
Efter min lilla investering i en ny platsflaska var jag i alla fall lugn igen!
Dagarna innan loppet präglades av ihållande regn men Tysklands motsvarighet till John Pohlman hade utlovat bättre väder på tävlingsdagen. Jag gjorde en simtur i sjön Alster vilket var platsen för tävlingsbanan. En kortare löptur runt samma sjö och ett försök till cykling vilket var omöjligt i en storstad där alla rör sig i ett rasande tempo. Jag fick i alla fall köra igenom kropp och utrustning några dagar innan och hade en bra känsla. Processen med registrering och incheckning flöt också på utan konstigheter.
Växlingsområdet var fantastiskt långt och utdraget i jämförelse med Kalmar som är kompakt. Jag hade som AWA-athlete (Ironmans system för att primera de som har gjort många lopp och/eller varit snabba under föregående år) fått en plats för cykeln längst bort nära ut- och ingång för cyklingen. Det var bra att slippa springa långt med cykeln under loppet men det blev långa promenader för att ta sig till platsen.
Till slut kommer man till den punkten då all träning är gjord, man är på plats, registrerad, incheckad och allt är förberett! En slags tomhet infinner sig samtidigt som fjärilarna i magen går på högvarv! Nu är det bara att sova sen är det dags för Raceday! Det där med att sova natten innan Ironman har aldrig varit någon höjdare och den här gången var inget undantag. Jag kan nog räkna sömnen i minuter och jag var klarvaken innan någon av mina tre väckarklockor ringde.
Eftersom hotellet inte serverade frukost vid 05:00 en söndag slängde jag ihop lite gröt och NES-kaffe med varmvatten från kranen i badrummet. En shot rödbetsjuice på det, sen var jag på G!
Mot växlingsområdet för fylla upp min nyinförskaffade styrflaska och pumpa däck. På med våtdräkt och en mycket kort simtur i det mycket begränsade uppvärmningsområdet. Därefter fortsatte jag uppvärmingen på land tills jag 20 minuter innan start tog mig in i startfållan.
Här misslyckades tyvärr arrangören med att bringa ordning då mängder med åskådare hade samlats runt startområdet och deltagare som inte varit på plats tidigt fick tränga sig igenom folkhavet och klättra över kravallstaket för att ta sig till starten.
Systemet med självseedning (placering i startled utifrån uppskattat simtid) var också otydligt. Jag placerade mig i ledet 1:05 eller fortare. I Kalmar finns det flera snabbare led men här hamnade jag, som uppskattade min tid till ca 1:05 med simmare som går under 50 minuter.
Min familj fanns på plats tillsammans med vår vän Anna-Karin som bor i Hamburg och som tagit väl hand om oss under vår vistelse. Det känns otroligt skönt att ha dem där och kunna växla några ord precis innan starten.
Tack Anna-Karin för att du väntade till efter loppet med att berätta att man veckan innan plockat upp delar av ett lik i sjön!
Speakern räknar ner en minut i taget och till slut är det bara sekunder kvar. Starten går och deltagarna strömmar ner i vattnet. Det piper till när jag kliver över dagens första tidtagningsmatta, det piper till igen när jag startar klockan och sen ligger jag i vattnet! Nu är jag på väg!
Simningen började med en loop på ca 2,8 km under två broar och ut till mitten av Alster och tillbaka. Där väntade en sk. Australian exit, en vändpunkt på land och därefter ytterligare en loop på ca 1 km innan uppgången.
Jag kom iväg bra och hittade snabbt en fart som jag kände mig bekväm med. Jag försökte hitta fötter att drafta på men gång på gång tappade jag dem och hamnade ensam. Här har jag helt klart förbättringspotential i att lära mig drafta! Lite sedvanligt stök men sjön låg stilla och det flöt på bra!
Jag hade studerat banan väl och visste hur långt jag hade simmat vid vissa punkter. När vi återvände till broarna efter ca 2,5 km återstod 300 meter till uppgången på land. Det blev nog inte den vackraste landstigningen men många andra stod på näsan här vilket jag klarade mig från.
Under den sista kilometern kände jag mig lite trött men fick ändå energi av att vara så nära slutet av simningen. Nådde uppgången och kastade ett öga på klockan som visade 1:05 vilket var enligt förväntan!
Nu väntade ca 300 meter löpning till växlingsområdet, blå påse och snabbt av med våtdräkten.
Väl vid cykeln hörde jag upprepade rop på tyska och fick se en gestikulerande funktionär en bit bort. Efter en stunds oklarheter förstod jag att han ville att jag skulle ta av mig cykelskorna vilket jag gjorde och frågade om jag fick fortsätta. Utan att förstå varför sprang jag med skorna i handen mot utgången av växlingsområdet. Väl där möttes jag av nästa funktionär som direkt gav mig gult kort med hänvisning till att skorna inte satt fast på cykeln. Lätt irriterad försökte jag förklara att hennes kollega hänvisat mig men jag kunde lika gärna ha pratat om min kapsylsamling jag hade som barn…
Gult kort innebär ett tidstillägg på en minut. Inte hela världen kan man tycka men att stå stilla och se deltagare efter deltagare springa förbi är otroligt frustrerande!
Efter vad som kändes som en kvart kom jag till slut iväg på min 182-kilometers resa!
Banan var 91 km och skulle köras två varv. Jag visste att den var kuperad och från en annan deltagare som jag träffat dagen innan hade jag fått höra att den var väldigt teknisk.
Kuperad och teknisk kunde jag snart konstatera men banan var också våt efter två dagars ihållande regn. Dessutom var den många gånger väldigt trång, kanske inte banan i sig men från start och långt in i cyklingen var jag omgiven av andra. Det var omöjligt att hålla 12 meter till framförvarande och man hade nästan hela tiden någon att passera eller någon som passerade.
Därför fick jag också svårt att hålla min egen fart.
Anmärkningsvärt många stod längs med sidan och lagade punktering. Några hade dessutom tyvärr tvingats bryta.
Efter några mil kommer man fram till den största av Hamburgs tusentals broar, Köhlbrandbrucke.
Denna motsvarighet till Ölandsbron skulle forceras två gånger precis som i Kalmar, dock från samma håll. Utsikten över en av Europas största containerhamnar var imponerande men inte att jämföra med den över Kalmarsund! Dessutom bidrog denna hamn med en stank som fick mina cykelskor, som för övrigt varit förpassade till karantän i en väl försluten plastpåse hela resan, att framstå som liljekonvalj.
Hur som helst kom bron att bli början på en bergochdalbana genom små byar och över landsbygden. Mil efter mil avverkades och efter 2,5 timme började jag närma mig vändpunkten. Strax innan centrum stod min tappra fanclub med Svenska flaggan i luften. Det gav en välbehövlig energikick inför att göra om precis samma sak en gång till!
En liten rolig detalj var att i tunneln direkt efter var hastighetsbegränsningen 30 km/h och en stor display visade aktuell hastighet vilket även fungerade för cyklister. Den blinkade ilsket rött ”46 km/h” när jag svischade förbi.
Därefter var det dags att använda bromsen för jag hade ingen lust att stå på näsan inför de hundratals åskådare som fyllde gatorna kring tävlingscentrum.
180 grader och start för andra varvet efter 2:35.
Jag gestikulerade till publiken att de skulle öka trycket och hela folkhavet började koka, riktigt häftig känsla och jag hade ett stort leende när jag passerade flaggan och familjen igen.
Nu hade fältet glesats ut en aning och mitt eget tempo blev mer tillåtet. Det var också skönt att minska risken att åka dit för drafting. Med mitt gula kort i bagaget ville jag verkligen inte råka ut för fler straff och risk för diskvalificering.
Mil efter mil avverkades och till slut var det bara 4, 3, 2, 1 mil kvar!
Även om det inte blev någon rekordtid på cykeln så hade jag bra kontroll och framförallt en bra känsla. Jag såg många på slutet som hade gått ut alldeles för hårt på cykeln men jag lyckades håll samma intensitet rakt igenom. 5:11 blev den slutgiltiga cykeltiden.
Nu var jag tillbaka på platsen där ostskivan vädrades några timmar tidigare. Utan cykelskor på fötterna sprang jag med cykeln när det small till i höger fot! Jag klev på någonting runt och hårt, förmodligen en tappad kolsyrepatron och det gjorde fruktansvärt ont!
Haltandes dumpade jag cykeln och struttade vidare mot påsarna (typ 100 mil bort…)
Snabbt på med löpskor, skärm och glasögon. Nummerlappen fram och en gel i varje ficka. Med skor på fötterna dämpades smärtan och jag påbörjade mitt marathon till jublet av familjen som stod precis vid löpstarten.
Löpbanan var flack och sträckte sig längs med sjön där vi tidigare simmat till en vändpunkt och tillbaka, fyra varv och totalt 42195 meter!
Här visade sig Hamburg från sin bästa sida för större delen av banan var full av jublande, tutande, applåderande (kedjerökande) tyskar! Det fanns förmodligen lika många nationaliteter vid sidan om banan som på, dvs ca 60. Men ett konstaterande från den här resan är att tyskar röker otroligt mycket! Det hamnar under kategorin otrevligt när man tvingas springa genom cigarettrök! Skäms! Schande über dich!
Nåväl, jag hade annat att tänka på såsom att hitta en bra känsla i löpningen. Jag hade bestämt mig innan för att inte titta på tempot på klockan utan bara förhålla mig till min egen känsla! Dock hade jag koll på tid och distans. Det underlättar mycket att springa innan banan hinner fyllas av deltagare och första varvet gick väldigt bra! En snabb koll på tiden efter ca 10,5 km visade 45 minuter. Jag fortsatte i samma tempo och fick gång på gång ny energi av supportrarna vid sidan som nu också fått sällskap av ytterligare en sverigeflagga!
Allt kändes så bra men vid 18 km gick det plötsligt snabbt utför! Inom loppet av en kilometer blev jag trött, energin försvann och benen blev tunga. Jag blev stressad och såg hur loppet, som jag så här långt varit nöjd med höll på att rinna ur händerna. Jag hade inte lyckats följa min energiplan till fullo och insåg trots att hjärnan var lika matt som övriga kroppen att nu var det bråttom att fylla på!
Jag tog mig löpandes till nästa vätskekontroll trots att hela kroppen skrek ”GÅÅÅÅ!!!!!”
Jag minns inte exakt vad jag fick i mig men det var på vinst eller förlust, om magen skulle klara av det eller om jag skulle få träffa Maja! (Nu tänker du, vilken Maja?!)
Jag hade sänkt tempot och sakta men säkert kom krafterna tillbaka. Jag kunde fortsätta löpa även om jag unnade mig lyxen att gå raskt genom kontrollerna för att säkerställa energiintaget.
Andra varvet var avklarat och det mentalt jobbiga tredje varvet väntade. Banan hade fyllts med deltagare och tyvärr hamnar folk ofta i bredd. Detta i kombination med att publiken ofta stod inne på själva banan gjorde det svårframkomligt. Jag hade fått upp farten igen men vågade inte trycka på som i inledningen. Tredje varvet gick ändå förvånansvärt bra och jag var smått upprymd över att ha räddat upp situationen som höll på att sluta med väggen!
Tredje armbandet satt runt handleden, bara ett varv kvar, drygt en mil!
Jag hade inför loppet undvikit att spekulera i tider eller jämföra mig med tidigare lopp i Kalmar. Jag började ändå inse att med nuvarande fart skulle jag kunna gå i mål under 10 timmar, något som jag tvivlat på med tanke på cykelbanans profil.
Jag stod fast vid att inte använda klockans tempo utan förhålla mig till banans kilometermarkeringar. Jag ägnade mig åt att räkna och fundera kring min sluttid samtidigt som jag kunde njuta av att springa förbi dem som hade både två tre och fyra varv kvar!
Vid banans vändpunkt och stod markering 38,5 km och på samma plats ropade några tjejer ”heja Sverige!” efter att ha sett flaggan på min nummerlapp! Där och då insåg jag som först att det skulle gå vägen! Jag kände mig stark och jag skulle orka den sista biten till målet!
Jag ångade på och lyckades öka farten en aning. Ju närmare jag kom mål desto mer började jag inse att min tid var på väg mot densamma som Kalmar 2016, 9:47.
Jag vet, det är olika banor och tiderna är inte jämförbara men tiden står trots allt skriven i sten och det skulle vara kul med en förbättring!
Det gör ont jävlarimig överallt men det är så himla skönt! Fjärde och sista armbandet är bärgat. Tre kurvor kvar innan upploppet, publik överallt, jubel, röklukt…
Plötsligt är det bara där, målet. Det är ett fasligt oväsen men jag lyckas notera familjen från sidan precis när jag passerar dem och tar första steget in på röda mattan. Jag har nu löpt i 3:21.
Rökmaskinen puffar (som att den behövdes) cheerleaders showar på sidorna, musiken dunkar, läktarna kokar! Speakern får en high five som förmodligen svider fortfarande…
Jag är i mål.
Jag har genomfört Ironman Hamburg, min fjärde Ironman. Tiden blev 9:47:16 och därmed nytt personbästa med 25 sekunder!
Min gode vän Tim var snabb med att upplysa mig om att med min utveckling kommer jag behöva träna 48000 timmar för att komma under nio timmar…
Ca 2500 deltagare var anmälda varav 1994 stycken fullföljde tävlingen. Jag placerar mig totalt på 129.e plats. 15 svenskar fullföljde loppet och där hade jag näst bästa tid.
Min åldersgrupp M30 visade sig vara otroligt stark och min tid räckte inte till någon kvalplats.
Jag känner mig ändå väldigt nöjd med loppet och framförallt med att ha räddat löpningen där jag var väldigt nära att tappa allt.
En väldig lättnad efter loppet men snart nog också en längtan efter att få göra det igen! (dum i huvudet?!) Det är så många känslor kring en Ironman, inte bara under loppet utan också innan och efter. Känslor som inte går att hitta på annat sätt. Kalla mig missbrukare, för jag är beroende!
Närmast väntar sex veckor av förberedande träning inför nästa Ironman, Barcelona!
Vid sidan om förberedelserna pågår också planeringen av säsongen 2018!
There’s more to come!