Vansbro Vansbro… Bara namnet har gett mig en känsla av obehag efter att ha besökt den lilla orden i Dalarna vid två tillfällen tidigare, 2014 och 2015. Första årets uppladdning gick helt åt skogen när jag kvällen innan loppet skulle ägna mig åt packning och förberedelser men istället fick stanna på jobbet till sent på kvällen. Förberedelserna fick ske på natten och när natten övergick till gryning var det dags att påbörja den nästan fyra timmar långa resan. Väl på plats möttes jag av isande kyla, regn och blåst. Det var till och med så kallt att simningen ställdes in och ersattes av löpning, triathlon blev duathlon. I växlingen händer det osannolika att spännet till hjälmen går sönder med en rejäl tidsförlust som följd innan jag ens kom iväg på cykeln. Och jag han inte mer än komma iväg innan det pös från framhjulet och punkteringen var ett faktum. Alla försök att laga skadan misslyckades och där tog resan slut den gången.
2015 skulle jag ta revansch och under ett helt år hade jag funderat på vad som fanns efter kurvan där det tog slut året innan. Jag öppnade säsongen stenhårt med tre tuffa tävlingar på lika många veckor. Därefter sa kroppen ”tack och hej” och jag åkte på en segdragen sjukdom med två veckor helt utan träning innan Vansbro. Jag var länge tveksam till mitt deltagande men min längtan efter revansch avgjorde även om jag kände mig som en urvriden disktrasa på tävlingsdagen. En dag som dessutom började 02:00 när livet som småbarnsförälder ställdes på sin spets. Jag var helt slut från första till sista minut som inföll efter 4 timmar och 55 minuter. Naturligtvis nöjd med att ha genomfört, att komma under 5 timmar och att ha fått veta vad som fanns bakom kurvan men hela upplevelsen var fruktansvärd.
Präglad av dessa minnen var inte känslan på topp inför årets tävling trots att det dessutom var Svenska mästerskapen i medeldistans. Träningsmässigt är jag i en ganska intensiv period med målsättningen att vara i toppform till Ironman i Kalmar och därför lite sliten. Under veckan innan tävlingen fick jag ihop knappt 12 timmar träning och avslutade med ett fyratimmars pass på cykeln i regnet på söndagen. Kanske bidrog det passet till sämre motståndskraft mot dagisbaciller och några dagar senare var jag krasslig. Jag drabbas ofta, liksom många andra av ”olustig känsla” inför tävling men den här gången kändes det på riktigt.
Hur som helst packade jag in familjen i bilen dagen innan tävlingen och drog iväg mot stadshotellet i Vansbro! Nej, det finns naturligtvis inget stadshotell och inget annat hotell heller för den delen… Över 900 tävlande med anhöriga och supportrar fick slåss om det som erbjöds och jag var nöjd med att i vintras ha fått tag i plats på vandrarhem några kilometer utanför orten. Jag har ett och annat att säga om standarden som erbjuds för 1100:- men tack och lov tyckte minsta dottern att kukarna som var klottrade såg ut som delfiner…
Trots att tävlingen startade först klockan 11:30 så var det inte aktuellt att ligga och dra sig och studera väggmålningar. Klockan 07:30 befann vi oss i restaurangtältet på tävlingsområdet och åt frukost. Jag hade hela tiden känt mig hängig och plågats av huvudvärk. Skulle det bli samma plågsamma upplevelse i år igen?! Men så några timmar innan start vände allting och positiva känslor tog över! Huvudvärken klingade av och jag blev taggad, nu jävlar är det SM!
Det är lika bra att reda ut förutsättningarna från början. Totalt startade 901 personer. Jag deltar tillsammans med 72 andra män under 35 år i seniorklassen och bland oss skulle en svensk mästare koras. Efter 35 år följer klassindelningen med femårsintervaller, 35-39, 40-44 osv. Motsvarande indelning för damer samt en juniorklass och en motionsklass. Startfältet var fullt med välmeriterade heltidsproffs och en stor del av Sverigeeliten fanns på plats.
Trots att jag hade tillbringat fyra timmar vid tävlingsplatsen så lyckades jag komma för sent till startplatsen och när övriga deltagare var på väg upp ur vattnet efter uppvärmning så hoppade jag i och hann bara doppa mig innan jag också fick kliva upp och rätta in mig i startledet. En stund senare fick vi på nytt äntra Vanån och invänta startskottet från vattnet. TUUUT!!
Simningen börjar med några hundra meter motströms mot första vändpunkten. Jag placerade mig i bakre halvan av startfältet men hade andra simmare kring mig och på mig direkt från början. Det blev trångt kring första bojen men därefter väntade ca 900 meter medströms och fältet fick lite större spridning. Jag hade dock en hel del kontakt och blev lite störd men kunde ändå veva på i hyfsad takt nedför älven. Efter andra vändpunkten väntar ca 900 meter motströms innan den klassiska målportalen för Vansbrosimningen. Motströmmen var påtaglig och tempot sjönk något innan jag klev upp efter 34:03.
I växlingen till cykel offrade jag lite tid på ta på mig skoöverdrag. Även om det inte regnade för stunden så hängde det i luften och jag känner mig alltid starkare med torra och varma fötter. Växlingen i övrigt blev lite strulig och tog 2:44 i anspråk.
Efter lite trixande över en hängbro och genom ett industriområde kommer man ut på banan som bestod av 22,5 km till en vändpunkt, tillbaka och så ett varv till. Cyklingen kändes direkt bra och efter några mil höll jag en snittfart på 39,3 km/h, dock med vinden i ryggen. Banan gick som i en båge och därför möttes man av vinden från alla håll och kanter. I övrigt var banan väldigt platt med fin asfalt som inbjöd till snabb cykling. Vartefter dök deltagare från de klasser som startat senare upp och det blev fler och fler omkörningar. Kul att möta övriga från Julita Triathlon, Mikael Karlsson, Mange Lagerbäck, Anders Eriksson, Clas Pettersson och Per Lundh och utbyta några glada tillrop längs vägen. Efter 90 km hade endast några få regndroppar fallit, jag hade sett mig omkörd av endast tre andra deltagare och snitthastigheten visade 38,5 km/h. Dock sjönk den en aning under den tekniska delen tillbaka till växlingen men jag var nöjd när efter 2:20:57 checkade in cykeln.
Ut på löpningen samtidigt som min granne i växlingsområdet och han startade i ett bra tempo. Jag la mig precis bakom, med risk för att uppfattas som störande men bestämde mig för att låta honom dra mig tills vidare. Löpbanan var delvis ny för året med tre vändpunkter på en tvåvarvs bana. Vid första vändpunkten tog min hare kontakt med sin svans och vi började småprata samtidigt som vi sprang sida vid sida. Det var en mycket trevlig bekantskap vid namn Kristoffer Kellgren från Göteborg och Triathlon Väst. 
Vi kom överens om att hjälpas åt att hålla tempot uppe och kunde samtidigt växla några ord under tiden som kilometrarna flög iväg. Jag hade en bra känsla i kroppen även om jag inte befinner mig där jag önskar i löpningen så hade jag bättre stuns i stegen än i Örebro senast. Löpningen blev helt klart den bästa delen av loppet tack vare min nya bekantskap som tyvärr kom lite på efterkälken med några kilometer kvar men bara dryga minuten efter mig in i mål.
Och i mål kom jag som 32.a man i SM i medeldistans efter 4:36:11!
En mycket välarrangerad tävling, härlig stämning och riktigt häftigt att få tävla tillsammans med eliten i svensk triathlon!
Som alltid är jag lika tacksam för att min familj finns på plats vid tävlingarna, deras hejarop ger mer energi än all sportdryck!
Spöket Vansbro är borta och nu kan jag tänka tillbaka på den vackra plats och härliga upplevelse som orten står för!
The Only Easy Day Was Yesterday! Nu väntar Ironman 70.3 i Jönköping om en vecka!